Idag var det min tur att besöka läkare. Var på Södertälje sjukhus, för ett tag sedan, eftersom jag har gallsten och magsmärtor. Läkaren där bedömde att vi ska avvakta med operation eftersom symptomen inte är entydiga för gallstensbesvär. Han skickade tillbaka mig till vårdcentralen för fler undersökningar. Om de inte leder till något så blir det gallstensoperation.

I dag var det alltså dags för ett återbesök på vårdcentralen för att gå vidare med nästa undersökning. Det resulterade i att det blir gastroskopi om någon vecka. Något jag inte ser fram emot, men måste gå igenom.

Känns tråkigt att antibiotikan har sabbat magen. All energi går åt att hålla mig på benen trots smärtorna. Hade jag suttit med facit i hand hade jag börjat med örter. Förmodligen hade jag inte nöjt mig med örter eftersom behandlingen ger resultat med snigelfart. Då hade jag ju inte vetat att anitbiotikan gav resultat med än lägre fart. Nu vet jag att örterna fungerar bättre på mig.

Sååå det är bara att bita ihop och kämpa vidare. Vad har jag att återvända till? Med havregrynsgröt i magen under några dagar lättar magbesvären och sen kan jag äta vanlig mat ett par dagar igen.

Det är inte lätt att bli frisk från dessa helvetiska sjukdomar. Det är tur att jag inte visste hur jobbig behandlingen var innan jag påbörjade den. Att förbättringarna kommer med snigelfart och allt lidande runt behandlingen gör att jag fantiserar om att sluta, men vad skulle alternativet vara?

Numera har jag kommit så långt att jag kan summerar månad för månad och jämföra med utgånsläget. Nu vet jag att jag blir bättre av behandlingen. Då har jag i stället börjat oroa mig för att min kropp inte ska klara behandlingen till den dag då jag kan ses som frisk. Numera säger jag till mig själv "kämpa vidare" samtidigt som det inom mig finns en osäkerhet som undrar om jag kommer att överleva detta.