Nu har jag gjort gastroskopin som enligt mig är bland det värsta jag har utsatts för vad gäller vård. Den visade som väntat inget magsår bara bråck på magmunnen, frätskador i matstrupen och lite magkattar. Inget som kan förklara magsmärtorna alltså. Fick Omeprazol utskrivet och nu får jag äntligen en röntgen på magen.

Dagen innan gastroskopin upptäckte vi att Edina fått springmask. Så det var bara att boka läkarbesök till henne på morgonen. Sen åkte vi direkt till gastroskopin. Personalen verkade inte helt nöjd med att jag hade tagit med Edina, men vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Ville inte vänta 2.5 månader till på en ny tid.

Edina fick en liten pall att sitta på i ett sterilt rum och en sköterska blev ombedd att kolla till henne. Jag hade tagit med en surfplatta så hon skulle kunna sitta och spela medan hon väntade. När undersökningen var som jobbigast såg jag att sköterskan som kollade till Edina oroat började kika in och se om vi var klara. Förstod intuitivt att det inte gick så bra för Edina att sitta utanför och vänta. När de drog ur slangen så släpptes Edina in innan den hunnit ut helt. En kram, ett famntag sen var det bara att gå vidare i livet.

Precis som förra gången tomkräktes jag under hela undersökningen och började dra ut slangen när jag trodde att jag skulle kvävas. Personalen skrek "NEJ" i kör och då sansade jag mig. Vi var alla helt slut efter undersökningen. Personalen var fantastiskt snälla och rara trots att jag förmodligen är en av deras envisaste och jobbigaste patienter genom tiderna. Ville inte ta lugnande innan och inte heller någon bedövningsspray i halsen. Efteråt sa de att det inte brukar gå att genomföra undersökningen när patienterna upplever undersökningen så jobbig. De var väldigt rara och sa att jag visat enorm styrka och att jag måste vara en otroligt stark person som kunde gå vidare trots paniken jag drabbades av när jag trodde att jag skulle kvävas.

Å, visst vill jag tro att det ligger något i det. Känner mig stark trots att min akilleshäl är rädslan för vårdapparaten och mediciner. Har verkligen fått gå igenom prövningar de senaste sex åren när jag varit tvungen att besöka vården och dessutom både ge och ta en massa mediciner. Hoppas att allt detta ska ligga bakom mig en dag och att jag och Edina förblir frisk intill min död om ca 60 år...

Nu tvättas det i tre veckor framöver. Sen hoppas jag att även springmasken ska vara ett minne blott.

Ja, vad ska man säga om Billströms uttalande vad gäller att de som gömmer flyktingar inte är "en trevlig blond svensk dam"?

Sen gör han det ännu värre när han säger "De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda".

Indirekt säger han att blonda, blåögda damer är trevliga, men är man inte en blond och blåögd dam så är man allt annat än trevlig. Ja, jisses! Nu har Billström avslöjat sin syn på vi och dem.

Jag är säker på att han inte menade det, men uttalandet är direkt rasistiskt eftersom sensmoralen är att ursprung gör skillnaden. Än en gång en politiker som inte är bland de vassaste knivarna.

I dag vaknade Edina på strålande humör. Redan i sängen kom hon på att hon skulle städa badrummet. Sen bar det av och nu är badrummet städat. Damen i fråga sitter nu och äter frukost och snart bär det iväg till en kompis medan mamma tvättar bilen.

Så vad säger man ... sämre kunde jag ha det!      

Läste en artikel i GP om "Nyckeln till en bra skola går via bättre villkor för lärarna". Än en gång fokuserar man på ett enskilt, isolerat förslag. Än en gång blir jag upprörd över hur man förminskar problemen. Här kommer en "kort" kommentar från mig i ämnet. Skulle kunna skriva sida upp och sida ner om detta, men då orkar ingen läsa. Tanken är att man ska ha läst artikeln först. Måste dessutom ge en eloge till dagens lärare som gör ett superjobb i hetsjaktens vindar. Ni är bäst! Att ni orkar!

Här kommer min reaktion på artikeln som delats på fb.

"Håller med om att man kan ändra på utbildningen, men det kommer inte att lösa alla problem. I Sverige har vi byggt upp ett förakt för skolan och lärare m m. Jag är helt övertygad om att man måste minska antalet elever i klasserna för att få ordning på skolan. Man måste även börja arbeta med värdegrund. Att inför datorer i undervisning är ett sätt att göra det. Skolan ska tillgodose allas behov. Några lär sig bäst att läsa och skriva genom att använda papper, penna och böcker. Andra lär sig att göra detsamma genom att använda datorn. Om alla har en dator behöver inte barn med dyslexi känna utanförskap när de är de enda eleverna i klassrummet som har dator. Det finns så många områden som skulle kunna ses över vad gäller skolor i Sverige. Att göra det samtidigt som man ändrar utbildningen är säkert bara fina fisken. Många av länderna man jämför Sverige med har en helt annan kultur vad gäller barns plats i skolan. I många länder får man betala för en plats i skolan. Barnen går då till skolan och gör sitt bästa för de är tacksamma för att få gå skola. I Sverige har vi inte den stoltheten vad gäller att få gå i skolan. Här tycker många föräldrar och barn att skolan bara är något som man måste uthärda. I hur många länder tror ni föräldrarna tycker att det är skolans ansvar att sköta läxläsning? Min gissning är att det är ganska få. I Sverige tycker föräldrarna att ansvaret för deras barns utveckling ligger helt i skolans ansvar. Vart ska detta sluta? Hur ändrar vi inställningen så föräldrar och barn inser att skolan är ett privilegium? Kan det vara att göra det genom att skapa en positiv upplevelse för de barn som går i skolan i dag. De kommer sen förhoppningsvis att ge sina barn annan syn på skolan än vad dagens föräldrar gör. Förenkla inte problemen. Lägg in insatser på flera håll och se helheten. Det är min absoluta rekommendation. Orkar inte läsa mer halvmessyrer. Har själv barn som börjar skolan nu. JAG KOMMER ATT LÄSA LÄXOR MED HENNE! /Ensamstående mamma!"

I morgon är det fyra månader sen jag började behandla mig med örter. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, men när jag månadsvis gör en utvärdering av läget så tänds hoppet i några dagar.

Alla som haft domnade lemmar vet att det sticker som fean när man börjar röra igång dem. Sedan jag börjat få känsel i fötterna har jag haft exakt sådana stickningar i dem. Denna månad har de försvunnit.

Har börjat bli så van vid alla symptom att jag glömmer bort att nämna dem och i vissa fall även att de finns där. Primärt fokus ligger på yrseln som tar över  hela min vardag. Mellan andra och tredje månaden på behandlingen så hade jag två heldagars yrsel. Sen förra månaden fram till i dag har jag inte haft en enda hel dag med yrsel. Tidigare hade jag konstant yrsel. Det innebär dock inte att den är borta. Yrsel har jag varje dag. Den kommer när jag böjer mig fram, promenerar, diskar, stiger upp, lyfter tungt etc, etc. Det är inte samma yrsel som när man har lågt blodtryck. Den här yrseln får liksom hela världen att susa förbi ögonen på mig.

Under tiden jag varit under behandling har jag läst om människor som dör under den. Det innebär för mig att jag lever i ständig skräck att möta samma öde trots att jag känner bättring. Kommer jag att vara en av dem som klarar mig helskinnad från detta?

Håller tummarna hårt och kämpar vidare!

Jag hade lovat Edina att vi skulle gå på Röjar Ralf i dag. Tyvärr hittade jag inte presentcheckarna. Tror att jag glömt dem på jobbet.

Trots att Edina längtat efter att se filmen så var det okay att gå och se den nästa helg i stället. Vi kom överens om att hon ska få gå ut och cykla i stället. Att prata med varandra, be om ursäkt och resonera fungerar ju ypperligt.

De gånger vi bråkar måste jag erkänna att jag oftast är den utlösande faktorn. Bråk blir det nästan uteslutande när jag är trött och inte orkar lyssna och resonera.

Tack Edina för att du är världens bästa unge! Sköter jag mina kort rätt så kommer vi kanske att vandra genom livet tillsammans. Älskar dig mer än jag trodde var möjligt.

Till alla vuxna där ute. Kom ihåg: - Barn är inga monster! 

I dag bjöds det på tårta, på jobbet, för att uppmärksamma att det är internationella kvinnodagen. Det som förundrade mig var att kvinnorna inte tyckte det var något att uppmärksamma.

Hallå! Denna dag är en viktig dag! Det är en dag när vi alla, framförallt männen, blir påminda om att kvinnor diskrimineras, våldtas och kränks runt om i hela världen. De flesta kvinnor är medvetna om detta hela tiden. Att männen blir påminda en dag per år är väl inte för mycket begärt, eller?

Att tårtan bjöds tillsammans med ett grattis är väl en annan sak. Grattis till att ni är kvinnor och tjänar i snitt 14% mindre än männen. Så sa talaren inte, men det var så det kändes.

Tänk om tårtan bjudits med ett: - Å från och med i dag får alla kvinnor arbeta 14% kortare tid än männen som kompensation för den lönediskriminering ni utsätts för.

I dag läste jag en mycket dålig blogg av Mats Reimer. Min enda reflektion är att vissa inte borde få ha läkarlegitimation!

Jag har genomgått djupgående undersökningar som visar att jag inte lider av psykisk depression eller liknande. Psykiskt måste man vara enormt stark för att orka igenom behandling av kronisk borrelia. Det är inte konstigt att man inte orkar och måste avbryta. Svensk vård skulle kunna underlätta detta svåra genom sitt stöd och att låta bli att motarbeta de drabbade. Eftersom psykiatrin friskförklarade mig från psykisk depression så undrar jag just vem som skulle behöva terapi. Mats Reimer kanske?

Mats förkastar att flera hundra drabbade blivit hjälpta med att de i princip blir friska av omsorgen och inte medicinen. Snacka om att göra det enkelt för sig. Han är dock inte ensam. Svenska läkare i allmänhet har samma inställning utan att ha besökt ett borreliacenter. Svenska läkare lyser med sin frånvaro trots att det bjudits in att delta av center som hjälper till att bota kronisk borrelia. När svenska läkare börjar lyssna på de drabbade och de som hjälper oss att bli friska så ska jag lyssna på dem.

Synd bara att Mats använder drabbade och hånar dem för att få rätt i sin teori. Tänk alla barn som möter en läkare med en så krass människosyn. En uppmaning till alla föräldrar. Välj en anna läkare!