I dag hände en incident på förskolan angående maten och gluten ... igen. Återigen tog föreståndarna på sig ansvaret att informera personalen. De nerkar fortfarande till att fortbilda personalen genom att ta in en dietist till ett APT. Efter tre år så inser jag att de inte tänker ändra inställning oavsett hur många fel som uppdagas. Har till slut tvingats att anmäla till Skolinspektionen.

De senaste fem åren har verkligen varit fulla av motgångar. Nu måste det väl vända snart. Hoppas få med en kompis på nästa läkarbesök. Läkarbesöket då läkaren vill tala med mig i enrum om att hon ska anmäla att jag inte kan ta hand om mitt barn. Kompisen jag hoppas ska kunna följa arbetar på soc. Känns som att jag måste ha ett vittne till trakasserierna. Är extra skört att vara ensamstående när en läkare visar sig ha labila problem. Det är denna läkare som gav diagnosen Borrelia och som sen tagit tillbaka den.

Eftersom jag först gått upp och arbetat 25% och sen 50% så är jag i alla fall kapabel att arbeta. Det skulle jag ju inte göra om jag inte orkade ta hand om mitt barn.

Tur att Edina och jag har ett fint liv tillsamman för hur skulle jag annars orka.

För ett par dagar sedan ringde Energibolaget Sverige AB och ville erbjuda mig att binda om mitt avtal till en lägre kostnad. Jag sa att jag valt rörligt avtal när jag ingick avtal. Hon i andra ändan upplyste mig om jag jag hade nytto-el avtal. Jag blev så klart arg över att jag ingått ett avtal och helt plötsligt hade ett annat. Sa upp mitt avtal på stört och förklarade varför.

Detta fick jag som svar:

"Hej,

I dag bestämde jag mig för att göra beasås för första gången. Det gick jättebra. Lyckades första gången. Edina var in i köket och smakade och sa åååå vad gott.

Härligt nu blir det fest i soffan tänkte jag och fixade färdigt i köket medan Edina satt och såg film i vardagsrummet. När jag bar in maten möttes jag av detta.

En primaballerina som bäddat ner sig i soffan för att se film innan maten. Inte konstigt egentligen eftersom hon varit på utflykt med dagis och sen dansat med en annan prima ballerina på eftermiddagen.

Nåja, jag njöt i alla fall av den goda maten men det hade varit lite extra festligt om min egen ballerina orkat äta med mig. Beasåsen står i kylen så hon får insupa i morgon i stället.

Nu måste jag nog skynda att bädda ner mig för hon lär nog vakna någon gång i natt. I morgon blir en lååååång dag. 

För bra länge sen beslutade Stockholm stad att föräldrar, barn och personal på Edinas förskola inte får gå direkt upp till dagis via en lång gång. Detta för att lastbilar och sopbilar kan komma att köra på någon. Alla som skulle till förskolan blev hänvisade till att först gå in på en gård till en förskola i anslutning och via en stig gå in till förskolan som Edina går  på. Fine det kan jag köpa.

I samma veva gjorde man en stor fin plats för sopbehållarna alldeles vid grinden in til Edinas förskola, längst in i ändan på den långa gången. Detta för att man ska kunna hämta soporna på ett enklare sätt. Fine det kan jag köpa.

I början följde vi alla lydigt dessa direktiv. Men eftersom det aldrig stod någon och lastade när man kom till förskolan och det faktum att den lilla stigen inte sköttes vad gäller grusning  och plogning började jag och alla andra att ta den gamla vägen.

En dag när det stod en lastbil på gången tänkte jag att jag skulle ta den väg vi var hänvisade till, men ändrade mig när jag såg att jag skulle få plumsa i en halvmeter med snö.

Nedanför den långa gången upp till förskolan finns några parkeringar för de boende samt en vändplats. Eftersom föräldrarna inte får ta cyklarna upp efter den långa gången så ställer de sin cykel i vägen för de som har boendeparkering. Många föräldrar, barn och personal tar dock med sina cyklar till den stooora fina plattan där det finns utrymme för både sopkärl och cyklar m m. Det verkar vettigt för det finns ingenstans att ställa sin cykel om man inte vill stå i vägen för hon som hyr parkeringen vid uppfarten till den lååånga gången.

På morgon när jag lämnade förskolan stod en bil med parkeringsvakter och väntade. Jag var tvungen att fråga om de tänkte lappa bilen som stod på vändplatsen. De informerade om att de skulle tala med ägaren. Folk har klagat på att föräldrar parkerar sina bilar där när de lämnar/hämtar sitt/sina barn. De som satt i bilen i dag hade i alla fall lite skam i kroppen. De arbetsvägrade på sitt sätt. 

Nå undrar jag: Var ska föräldrarna ställa sina bilar när de lämnar barnen?

Eftersom jag är priviligerad och bor nära förskolan behöver jag inte ta bilen till förskolan. Stockholm är dock konstruerat så att många måste resa för att lämna/hämta sitt/sina barn. Då borde också Stockholm stad ta sitt ansvar och se till att föräldrar kan lämna sina barn på förskola oavsett transportmedel.

Jag börjar allvarligt fundera på om Stockholm stad vill att barnen ska gå på förskolan som Edina går på?

Förutom att barnen inte är välkoma att ta sig till förskolan så är det en livsfarligt korsning i anslutning till förskolan. Bilar kör snabbt eftersom det är en lång sträcka utan stopp precis nedanför. Stockholms stad skulle enkelt kunna hindra folk att köra 70 km/h på vägen m h a farthinder, men p g a prestige gör de inget. Enligt utsago har de inte ens varit och inspekterat korsningen trots påtryckning och namninsamling. En mamma har varit drivande i frågan i åratal utan att något händer. En eloge till henne för att hon orkar.

Stoooooooorhandlat och varit på Toys. Hann med allt detta inom loppet av 1.5h Edina har varit m lekpappan. Själv är jag bästa mamman;-D 

Är en stark kvinna som står för mina åsikter och som även struntar i om andra tycker jag gör rätt eller inte.

Den senaste tiden har jag varit aktiv vad gäller att överklaga ett hotellhem som planerats på området. Många var aktiva och reagerade när de fick veta, men endast två orkade så långt att de överklagade. Vi var två ensamstående mammor som överklagade. Att jag orkade dra det till överklagan är något som jag är stolt över. Min vännina som var den som upplyste mig om det planerade hotellhemmet är den andra som orkat ända till överklagan. Hoppas att även hon är stolt över att hon orkat hela vägen. NCC som jag hoppades skulle orka till överklagan orkade inte...

Har även varit aktiv i sökandet efter skola till mitt barn. Eftersom områdets skola har dåligt rykte vill jag försäkra mig om att jag gör rätt val. Det slutgiltiga valet ligger nog ändå på det som från början var enklast. Däremot känner jag mig trygg i att vi kan byta skola om förstahandsvalet blir fel.

Sen den dag Edina födes har jag fått strida med den Svenska vården. När Edina kom till världen började en evighetslång kamp om att få utredning om hennes hälsa. Glutenintollerans är en av de sjukdomar som svensk vård är otroligt okunniga i. Det svensk vård inte kan det finns inte. När Edina blev frisk så blev jag själv sjuk i Borrelia. Samma gäller för Borrelia som för Glutenintollerans. Det svensk vård inte kan det finns inte. För tillfället kämpar jag vidare med att bli frisk. Däremot har jag gett upp svensk vård. Vänder mig nu till alternativ.

Edina är den som fått mig att reagera och som gör att jag orkar dra allt vidare. Det har varit tungt och har satt sina spår. När jag får höra att jag skulle bry mig om att andra inte vill vara med och överklaga, eller att jag är hysterisk vad gäller valet till skolan kan jag inte annat än skratta. Vem fean tror att jag orkar vara hysterisk eller bry mig i vad andra gör och inte gör. Det jag orkar är att se till att mitt barns framtid är den jag tror är bäst för henne. Hur skulle jag kunna låta bli att bry mig om mitt barn?!

Tur att jag är född i tvillingens tecken men nära oxens. Det gör att jag inte bryr mig om vad andra tycker, jag går mina egna vägar samtidigt som jag är obevekligt envis. Fean vad jag är stolt över att vara jag! Med handen på hjärtat, kan du säga detsamma om dig?! Om inte kan jag säga att det är inget dumt mål att nå.

Det ringer på dörren. Jag kikar i kikhålet och säger till Edina att vi inte öppnar eftersom vi inte känner dem som står utanför. Då öppnar Edina brevlådan och säger artigt: -Min mamma är hemma men hon vill inte öppna för er.

Edina samtalar en stund med vittnena utanför. Till slut säger Edina: - Nu får ni akta fingrarna för nu släpper jag brevlådan.

Gissa om jag fick bita mig i tungan för att inte ramla ihop i en hysterisk skratthög på golvet?

I går när jag körde bil till jobbet började de spela en låt m Lady gaga. Helt plötsligt började jag storgråta hejdlöst. Någonstans kom fysiska minnen om sena nätter och dans ute på krogen över mig. Kanske var det kroppens saknad av den glädje det ger att dansa natten lång som utlöste sorgen.

När jag satt där och lättade på ventilen undrade jag varför. Har svårt för att gråta över egna bekymmer och besvär. Däremot gråter jag direkt någon varit med om något jobbigt eller så fort jag ser en drama på teater eller bio.

Denna gråtattack kom utan förvarning, utan någon förklaring. Mina tankar var tomma, attacken intensiv. Efter ett liv fyllt av trauman, sorger och nu den senaste tidens sjukdom, kanske det är dags för kroppen att sörja. Med åren har jag lärt mig att undantrycka saknad. Kanske var det den som gav sig till känna. Kanske saknaden av den vän som beslutade att ta sitt liv. Så oåterkalleligt. Drömmer fortfarande att hon rest bort och isensatt sin död. Sen kommer hon tillbaka och allt blir som innan. Alltid lika sorgligt att vakna och veta att hon inte kommer tillbaka. Vill så gärna att hon ska träffa Edina och se hur jag har det nu.

Gråten kändes som en lättnad. När jag parkerade bilen på jobbet och gick in kändes stegen lättare än när jag gick till bilen tidigare.

Kanske är jag nära Nirvana i detta liv. Det sägs ju att ju större motgångar man möter i livet desto närmare nirvana har man kommit.

I dag känns livet ljust. När jag blev gravid fattade jag ett medvetet beslut om att ändra mitt tankemönster. Att inte gräva ner mig i problem utan se ljust på det som händer. Det vände mitt liv i mörker till ett liv fyllt av kärlek. Kärlek både till mig själv, till min omgivning och mest av allt till Edina.

Ändå kommer gråten över mig. Kanske är det rädslan över att dö. I stället för att som tidigare längta efter slutet har jag börjat fasa för det. Vill leva länge och se hur det går för Edina och alla de som står oss nära.

Borrelian har fått mig att se döden i vitögat. Nu ska jag dock skicka prover till Tyskland. Datum är satt till den 28/3. Priset är 5000 kr. Om jag ska ta coinfektion prover blir det ännu mer. Får se vart det slutar. Känns dock billigt jämfört med vad sjukdomen kostar både i inkomstbortfall och livskvalitet. Är så glad att det finns hjälp där ute.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har börjat ta hand om mig själv vad gäller träning och motion. Kanske är det så att allt har någon mening. Har även slutat ignorera mina sjukdomar. T ex har jag en tumme som inte fungerar som den ska. Nu har jag beställt datum till ortoped. Fick remiss för snart ett år sedan, men har intalat mig att jag kan leva med en knasig tumme. Nu har jag fattat beslutet att jag faktiskt är värd något bättre än just en knasig och ond tumme. Många gånger fattar slumpen mina beslut åt mig och det känns som att det blir rätt. I slutändan hoppas jag få leva till 80 och helst längre än så. 100 skulle vara kul att toutcha. Men ska jag göra det måste jag vara aktiv, lyssna på min kropp och leda den in i ålderdom.

Kram på er alla där ute! Vad vore världen utan er?!