I helgen har vi umgåtts med vuxna utan barn både lördag och söndag. Under dessa två dagar har fokus legat lite mer på mig än vanligt. På söndag fick Edina nog. När sällskapet som bestod i Sofia stannat fyra timmar och fokus inte var på Edina hela tiden så började hon bombardera mig och Sofia med teckningar. Kan inte låta bli att bli lite stolt över hennes kreativa sätt att uttrycka känslor samtidigt som jag inte kan låta bli att skratta tyst för mig själv. Jag tyckte det var jätteroligt när jag såg att figurerna hon gett till Sofia räckte ut tungan.

Edinas kommentar när Sofia gått hem var att det var fräckt att prata med mig hela tiden och inte leka nästan någonting med henne.

Så klart skrattade jag inte åt henne. Bedöm själv hur du skulle reagerat.

Dessa två fick jag.

Dessa två fick Sofia.

Har hittat en sida med lite Monster High spel och pyssel. I dag gjorde Edina ett id-kort med sig själv som en Monster High-figur. Hon fick även ett eget Monster High namn. Elakio Drakenne är absolut den sötaste Monster High och min absoluta favorit.

Att få ett barn som lider av en svår allergi som gluten och som dessutom har svår astma som måste medicineras samt att som ensamstående bli svårt sjuk med litet barn lär en mycket om människor.

Aldrig tidigare har jag upplevt att så många vill sparka på en som ligger. Det märks att människan är ett djur. Ibland när jag tittar in i vårt akvarium och ser en fisk som inte mår bra och ser hur de andra fiskarna ger sig på den tänker jag att vi nog inte är så olika i alla fall.

Under de senaste fem och ett halvt åren har upplevt hur vänner vänder en ryggen, hur läkare använder hot när man inte accepterar diagnosen psykisk utbrändhet och hur förskolan vänt mitt barn ryggen. Förutom det som hänt tidigare så bestämde förskolechefen att förskolan skulle sluta medicinera Edina i går utan att informera mig. Allt detta för att läkaren skrivit ett intyg som förskolan inte godkände. Trots att Edina haft samma medicin i fyra år så kunde de inte vänta tills det nya intyget kom. När jag hämtade Edina i går så talade en pedagog om för mig att förskolechefen beslutat att de inte får ge medicinen längre. Ingen hade ringt mig. När vi gick hem sa Edina: - Mamma jag ville ha medicinen för jag har haft jobbigt att andas.

Jag kontaktade stadsdelen direkt jag kom hem. Stadsdelen tog inte sitt ansvar och stöttade mig i att förskolan måste informera mig om de slutar att medicinera mitt barn. Turligt nog har jag arbetat hemma i dag och kunde gå till förskolan och inhalera Edina vid de två tillfällen som krävs. Hon ville så gärna gå till förskolan. Stadsdelen har dessutom ålagt förskolan att ge Edina medicinen till det nya intyget kommer.

Enda sättet att försäkra mig om att förskolan inte fattar beslut ovanför mitt huvud igen utan att höra av sig till mig var att polisanmäla händelsen. Så nu är det gjort.

I mitt samtal med stadsdelen framkom det att personalen på förskolan tycker att Edina verkar frisk. Det innebär alltså att de misstror mig som förälder och i förlängningen även Edinas barnläkare. Nu vill de träffa barnläkaren för att få bekräftat att Edina verkligen är sjuk. De verkar tro att jag förfalskar intygen.

Här hemma sitter vi och inhalerar Edinas medicin med hjälp av en maskin varje morgon och kväll. Vi kämpar på med en astma som jag skulle kalla rätt svår och så tycker de på förskolan att de hur som helst kan sluta inhalera henne på förskolan för att de tycker att Edina verkar frisk. 

Nu undrar ni säkert varför jag låter Edina gå kvar på förskolan. Jo det finns måna anledningar, men här kommer några:

1)  Det är samma förskolechef på hela området här vi bor.

2) Edina har sina vänner på förskolan och trivs.

3) Efter en lång kamp med förskolan om maten så har det börjat en helt ny kokerska i köket som klarar att laga mat till ett glutenintolerant barn. Edina lider inte av magsmärtor om kvällarna längre. Jag har varit inne i köket upprepade gånger och berömt kokerskan för hennes insatser. Om jag tänker helt egoistiskt så vill även jag ha ro i sinnet nu när Edina mår bra i magen.

Den mänskliga naturen har dock feltolkat signalerna om min svaghet de senaste åren. Jag har arbetat i motvind med ett sjukt barn, men min kamp har gett resultat och att jag är sjuk innebär inte att jag är mentalt svag. Jag är stark och jag slår bakut när någon inte tar mig och mitt barn på allvar. En sak som jag finner är ironisk är att detta förmodlingen aldrig skulle hända om jag inte varit ensamstående. Det är alltid lättare att ge sig på en person än flera. Så är det nog även i akvariet.

Själv tycker jag att jag borde få hurrarop och applåder som klarat av flera år utan nästan någon sömn. Trots sömnbrist har jag kämpat mig till en utredning på mitt barn som faktiskt lett till att hon kan må bra. Jag borde också få hurrarop och applåder för att jag sökte hjälp utomlands och inte fann mig i att vara dömd till sjukdom resten av livet. Ja det finns mycket att hurra för för jag har gjort det jävligt bra och har lyckat vara en bra förälder motgångarna till trots.

Jag kanske verkar vara som den svaga fisken i ett akvarium men i slutändan är det kanske jag som äter upp den som nafsar mig i skinnet.

I går var dagis stängt så Edina fick följa med till jobbet. När dagen var slut sa Edina att hon haft en tråkig dag med mig. Under gårdagen gjorde hon gjorde en sång som hon gick runt och sjöng för alla min kollegor. I sången ingick att åskådaren fick räcka ut tungan, hoppa, snurra mm. Jag måste säga att jag tyckte det var rätt kul. De såg lite smått galna ut. T o m chefen ställde upp.

På morgon när vi träffade en av förskollärarna var det första Edina sa: -Jag var med mamma på jobbet i går och det var jättekul!

Hmmm...

Edina är en stolt ägare till en AIOLOS. Jag är en förtvivlad förälder som har ett barn som behöver en maskin för att inhalera astmamedicin.

Under mitten av augusti var det dags att göra sommarens stora event d v s att åka till Danmark via Stockholm. På vägen hann vi träffa vänner, leva det vanliga livet i lekparken och vara på kalas. Det var toppenmysigt.

De första dagarna i Danmark besökte vi Ishöjs kommun, betraktade området längs Danmarks enda tunnelbana som var förarlös och gick på Tivoli. Tyvärr fick jag inte full behållning av besöken då jag inte förstår Danska nåt vidare, men nu kan jag i alla fall skryta med att vi sett en av världens mest kända byggnader, d v s 8Talet. Byggnaden är byggd så den ser ut som en åtta från luften.  

Sen såg vi andra byggnader. Denna byggnad var ett ålderdomshem eller nåt liknande. Den såg inte rak ut från något håll. Gissar att det skulle symbolisera det kroknande livet. Dansk arkitektur i alla ära men jag undrar om arkitekten tittat lite för djupt i glaset när hen ritade detta.  

Så besökte vi Tivoli så klart. Edina är helt galen i karuseller så trots att vi skulle besöka Legoland så blev det några åk. Vi åkte allt fråm den hemska Rutchebane till den fantastiska flygande kofferten. Den flygande kofferten tar en på sightseeing i HC Andersens sagovärld som skildras på ett fantastiskt sätt med dockor som rör sig.

Efter tre nätter i Köpenhamn drog vi vidare till Kolding för att bo på Scandic hotel. Vi tog tåget från Köpenhamn och var framme i Kolding efter lite drygt två timmar. Tågstationen i Köpenhamn var en vacker gammal byggnad. Här sitter vi och väntar på tåget och även perrongen är vilande vacker.  

Det första vi fick göra när vi kom fram till Kolding var att spendera en hel dag för att leta gluten och laktosfri mat. Trots att båda hotellen utlovat gluten och laktosfrik frukost samt att jag kontaktat dem innan vi anlände så hade de inte det. Inte heller butikerna hade det. Vi hittade efter många om och men soyayoghurt, korv och ett jättetorrt bröd. De första dagarna på resan fick Edina leva på medhavda köttbullar och pannkakor och sen fick hon leva på kalla korvar och soyayoghurt. Matmässigt var det en tung resa. Här är en bild efter att Edina sjungit och dansat i regnet när vi väntar på bussen som skulle ta oss till en välsorterad butik i Kolding. Man kan nog säga att det var tur att det var först dagen efter som vi skulle till Legoland.

För er som ska besöka Legoland så kan jag inte rekomendera att bo på Scandic hotel i Kolding. Den utlovade lokaltrafiken till Legoland på 30 minuter visade sig bestå av taxi i 35 minuter. Det var tur att chauffören från Kongo var trevlig. Vi beökte Legoland en söndag och det skulle tagit oss fyra timmar att ta oss dit med buss. Hem tog det ca en timme med buss och då var det ett byte.

Väl i Legoland var allt helt fantastiskt. Legoland är så mycket mer än bara lego och karuseller. Det är figurer, vackra miljöer och konstruerade rörliga platser som hamnar och flygplatser.

Det kostade 299 danska kronor för en vuxen i inträde i två dagar. Om barnen är registrerade som medlemmar i Legoklubben får de gratis inträde hemskickat till brevlådan. När man kommit in på Legoland var alla attraktioner utom de radiostyrda bilarna gratis. 

Maten och drycken var dock inte billig. Vi köpte två små Cocacola och de gick på 59 danska kronor. När jag betalade dem tackade jag gudarna för att vi hade med egen mat. Här äter Edina matsäcken och är purken på de påträngande fåglarna. OBS! Regnkläderna hade vi för att slippa stå i klädtorkarna som fanns på området.

Vi besökte Legoland den 26/8 och det var lagom mycket folk. Utan stress hann vi med att se oss less på alla fantastiska legokonstruktioner och åka alla karuseller. När vi gått igenom hela Legoland och gick tillbaka åkte vi de karuseller vi tyckte var bäst både ett andra och ett tredje varv. Så avslutade vi vistelsen med att shoppa Lego Friends och lite presenter.

Det togs foton när man åkte karusellerna och på varje bild så min min ut som på denna. Edina var mest rädd om frisyren på denna bild och håller sig därför på håret för att det inte ska bli blött när vi landade i vattnet. I övrigt såg hon helt cool ut på varenda bild.  

När vi åkte från Legoland var Edina och jag rörande överens om att Legoland är det bästa nöjesfältet vi besökt.

Dagen efter Legoland kände vi att vi var mättade på Danmark och att vi kunde ta tåget hem två dagar tidigare än den bokade flygresan. Sagt och gjort så satt vi på tåget hem till Stockholm. Edina sjöng "Stockholm i mitt hjärta" på tåget. Trots att resan varit både trevlig och rolig var det skönt att lämna det land där folket ogärna talar engelska och ogärna förstår sitt eget språk om det talas med accent. Man kan nog säga att Danmark är ett land jag "INTE" besöker igen p g a deras hjärtliga inställning,

I stället för att stanna i Danmark fyttade vi mellan Linda och Siri och Anna och Loke i Stockholm. I vår lägenhet pågår stambyte och att bo där är numera uteslutet.

Till slut vände vi kosan upp till Norrfjärden ingen.

I går ringde läkaren från företagshälsovården. Hon frågade först hur jag mår och hur det går för mig och min behandling. Sen kom frågan hon hade på hjärtat. Det visade sig att hon fått en patient som råkat ut för samma sak som mig. Hon undrade om hon kunde få kontaktuppgifter för provtagning och vård. Så klart fick hon det eftersom jag känt att hon stöttat mig hela vägen och tror på behandlingen.

Företagsläkaren var den läkare som till slut behandlade mig med Doxyferm och hon är även den enda läkare som trott på mig och vad som orsakat min sjukdom. Hon har sagt att hon kan skriva intyg på att det var Borrelia hon behandlade mig för till de som påstått att jag aldrig haft Borrelia.

Denna nya sjuka patient kan skatta sig lycklig att han kom till henne. Förhoppningsvis finner han hjälp snabbare än mig.