För första gången i mitt liv har jag mött kunniga och ödmjuka läkare på varenda besök f o m i torsdags. En eloge till läkaren på Infektionsakuten i Huddinge samt läkarna på Liljeholmens vårdcentral. Nu nog om det.

På morgon var jag till läkaren för att ta EKG. Det visade sig att det såg perfekt ut. Smärtan i bröstet orsakas enligt mig förmodligen av rädslan att lämna Edina själv utan mig. Tanken på döden har helt plötsligt inträtt i mitt medvetande. I vanliga fall är det bara ett konstaterande att det kommer att ske men man vet inte när. Nu känns det snarare som att det  kommer att ske vilken  dag som helst. Det såg dock ut som att hjärtat inte kommer att vara orsaken till en tidig död.

Passade på att fråga läkaren om det annalkande ryggmärgsprovet som ska tas om sju dagar. Fick veta att blodprovet som jag tagit i dag kan indikera att jag varit smittad av Borrelia. Det är förhållandet mellan de vita och röda blodkropparna som man analyserar i första hand. Ofta visar det dock ingenting även om man varit smittad. Aha! "Å, då kommer ryggmärgsprovet att visa om jag har bakterien eller inte"? Blev min fråga. Svaret var "NEJ". Även i det provet analyserar man blodkropparna, men det ger ett tydligare svar på om man blivit smittat av Borrelia för mer än 8 veckor sedan. Provet kommer att ge utslag oavsett om Borrelian är borta eller ej. Däremot kommer det med stor sannolikhet indikera att jag eventuellt haft Borrelia. Borreliabakterien är alltså inte någon bakterie som man kan få  tillväxt på via odling. Mitt stilla sinne frågar mig då hur man ens kan veta att det är en bakterie? Är det för att antibiotika med antiinflammatoriska egenskaper kan lindra/bota? Undrar nu varför man är beredd att ge mig antibiotika igen om provet tyder på att jag eventuellt haft Borrelia? Borde man inte kunnat ge antibiotika direkt när jag kom in och sa att jag var nästan frisk, men hade lite symptom kvar? Då hade jag förmodligen bara behövt en kur till i stället för att som nu börja om från början eller leva med symtomen i ett halvår och i värsta fall resten av livet.

Gruvar mig för vad som kommer att ske om sju dagar. Läkaren sa dock att det även kommer att visa om jag har en annan sjukdom som kan ge liknande symptom, MS. Lika bra att få svart på vitt att jag i övrigt är hyfsat frisk. Efter undersökningarna hitintills kan jag utesluta hjärntumör, anerysm, annalkande hjärtinfarkt, leukemi, blodbrist, andra tumörer i nervsystemet. Snart kan jag förhoppningsvis även utesluta MS. Det jag inte kommer att kunna utesluta eller bekräfta är Borrelia.Tror tamejtusan att jag ska börja forska i ämnet. Börjar ju kunna en del redan;-D

Det är inte så kul att läsa om andras sjukdomar. Är helt införstådd med det. Skriver dock ändå eftersom jag tycker det är viktigt att ni skyddar er mot Borrelia och är införstådda med vad det kan innebära.

I torsdags hade jag haft symptom på Borrelia sedan fredagen innan. Det tog fyra dagar efter antibiotikakuren innan symptomen kom tillbaka. Tog det lungt under helgen men kämpade emot måndag till torsdag då jag var på konferans med jobbet. Det var som att genomlida en mardröm. Att vara på konferans med smärtor i ansiktet och försöka förstå vad som sades i kombination med att hämta Edina hos Linda och Siri efter Bolibompa kändes asjobbigt. Sen var det bara att bege sig hem hem och fixa inför morgondagen och natta med macka och kvällsläsning. Edina hade jättetrevligt de dagarna så jag behövde inte oroa mig för henne i alla fall.

På torsdag mötte jag en förälder utanför förskolan, Louisa, som frågade hur statusen var då jag såg trött ut. Började gråta direkt. Hade sådana smärtor i ansiktet och delvis förlamad tunga. Louisa peppade mig att åka till infektionsakuten i stället för till jobbet. Först då insåg jag att hon hade rätt. Är alltid så rädd för att vara till besvär bland alla andra sjuka.

Väl på akuten kravlade jag mig ur bilen och in. Allt gick väldigt snabbt. Fick träffa läkaren direkt. Det var en väldigt bra läkare. Hon lyssnade och vi kunde resonera om Borrelian. Däremot har hon vissa regler runt antibiotikabehandling och Borrelia som hon måste följa. Det innebär att om en patient ätit Doxyferm i tio dagar så anser man i Sverige att Borreliabakterien är död. Punkt! Om man därefter har symptom på Borrelia så är det efterverkningar av sjukdomen alternativt om det visar sig att Borreliabakterien finns kvar så har man blivit biten av en ny fästing med Borrelia. Därför avvaktar de nu med att ta ryggmärgsprov på Borrelia då det gått för kort tid efter det "nya" bettet för att det ska visa bakterier i ett ryggmärgsprov. Inga prover visade något förutom att jag hade ett blodtryck på 160/100. Det följde jag upp dagen efter och då hade det gått tillbaka.

Eftersom mina reflerxer inte var lika på båda sidor så röntgade de skallen. De kunde då utesluta tumörer, anerysm, bihåleinflammation m m. Det visade inget vilket kändes skönt. Fick sitta på en stol i väntrummet i sex timmar. Då hade jag så ont att jag bara grät och skakade. Fick be om att få ligga ner. Innan läkaren vågade skicka hem mig fick jag besöka nevrologakuten. De kunder inte se något tecken på någon annan sjukdom än Borrelia.

Runt 18 tiden började smärtorna att släppa. Kvar hade jag fortfarande domningar i ansiktet och värk samt en konstig känsla i tungan. Även höger öra domnade av. Då var det dags att bege mig hem. När jag kom till bilen hittade jag inte nyckeln till lägenheten eller till bilen. Hällde ut hela väskan på marken men kunde inte hitta dem. Gick in och runt alla ställen där jag varit under dagen. Hällde ut allt innehåll i väskan igen på golvet på nevrologakuten. Hittade inte några nycklar denna gång heller. Till slut ringde jag Anna och bad henne hämta mig, med barnen. Hon hade tidigare fått komma  och stötta mig på akuten och sen åka för att hämta Edina på förskolan. Till råga på allt fick hon nu hämta mig på akuten.

När Anna var på väg blev jag orolig för att någon skulle ha hittat nycklarna och sen skulle försöka hitta bilen. Då ringde jag och bokade bärgning av bilen. När bärgaren anlände hällde jag för tredje gången ut allt innehåll i väskan på marken. Hör och häpna. Där låg nyckeln. Gissa om jag blev glad och bärgningskillen sur. Fick en utskällning och sen drog bärgningsbilen. Sen kom Anna. Hon kunde vända och åka hem via Max. För hon hade inte fått i sig någon middag. Själv åkte jag och packade en övernattningsväska. Vågade inte sova själv då jag kände mig så sjuk. Vill ju inte att Edina ska vakna med en livlös mamma bredvid sig hemma.

Ifrågasätter svensk sjukvård av Borrelia. Om provet visar att jag fortfarande har Borrelia så hävdar jag att jag inte har blivit biten av en ny fästing m Borreliasmitta. Hur stor är sannolikheten att jag inom loppet av två månader ska ha blivit smittad igen medan jag legat hemma och varit sjukskriven alternativt vistats uppe i Luleå? Jag tror snarare att jag råkat ut för en extremt antibiotikaresistent Borreliabakterie. I så fall har svensk sjukvård låtit en extremt resistent bakterie åter ta grepp över min kropp. En sådan bakterie kommer inte att gå att få bort med tio dagar antibiotika vilket de säger kommer att bli nästa kur om det visar sig att Borrelia finns i systemet. Nu ser jag över möjligheterna att få vård i Tyskland. De har en anna teori om behandling av Borrelia. Svenskar har fått betalat dyrt för behandling där, men de har fått hjälp vilket de inte fått här. Själv fick jag Citodon utskrivet, men ingen sjukskrivning. Detta då det är nervsmärtor och de går inte bort med Alvedon. Att jag inte får äta Citodon enligt fass tror inte läkarna på så ....

I skrivandets stund har domningarna även drabbat hälarna. Har liksom lite svårt att gå. Undrar vart detta ska sluta? Ifrågasätter även mig själv varför jag inte tänkte på Borrelia när jag fick feber i tre dagar med efterföljande ledvärk under semestern. Jag todde det var Sorkfeber då jag höll på att riva runt i sågspån på vinden i stugan.

Edina vistas mest med kompisar och minst med mig. Saknar mitt liv!

Nu var det dags för mig att få Borrelia. Under mina år i Stockholm har jag aldrig haft en fästing. Denna sommar har jag haft flera.

När jag cyklade till jobbet en morgon så kände jag att det gjorde ont att sitta på sadeln. Tänkte inte så mycket mer på det. På kvällen fick jag för mig att kolla om jag kunde se något trots att jag inte kände något längre. Till min stora fasa såg jag att jag hade ett rött märke som var ca 6 cm i diameter i ljumsken. Fattade dirket att det var Borrelia. Ringde därefter sjukvårdsupplysningen för att fråga om jag kunde vänta till dan därpå innan jag kontaktade vården. I upplysningen bad hon mig vänta till jag insjuknade innan jag kontaktade vården. Den informationen kändes helt fel. Väntade dock till dagen därpå och åkte sen in till jouren. Fick Kåvepenin direkt. Glad i hågen för att jag upptäckt bettet så tidigt åkte jag därifrån. Redan på kvällen kände jag mig sjuk och fick ont utanpå halsen, nedanför öronen. Efter fem dagar m Kåvepenin kände jag mig riktigt sjuk. Ont på halsen, i öronen. Tänderna kändes som att de höll på att lossna allihop. Då kontaktade jag vården igen. Det kändes inte riktigt rätt att jag skulle bli så mycket sämre när jag åt Kåvepenin. Läkaren kände på mig och tittade mig i öron, hals och näsa. "Jag kan inte se något sa han och du ser frisk ut så jag känner mig inte orolig". Besöket avslutade med att jag ifrågasatte varför jag kände mig så sjuk när jag verkade frisk. Då tittade han på mig och sa nåt i stil med att jag nog skulle vara frisk innan Kåvepeninkuren var slut.

På en onsdag när tio dagar passerat hade jag ont överallt ovanför axlarna. Nacken gjorde extremt ont, jag hade konstant huvudvärk plus denna smärta på halsen och i ansiktet. Då bad jag i desperation min chef om att få gå till Företagsläkaren. Det fick jag. Läkaren på företagshälsovården var väldigt ödmjuk då hon inte tyckte att hon kunde så mycket om Borrelia. Hon loggade in på en sida för läkare där symptom och behandling beskrivs. Eftersom hon läste på undersökte hon mig. Det slutade med att hon sjökskrev mig i två veckor och skrev ut dubbel dos av "Doxycyklin" då Borreliabakterien är extremt känslig mot denna antibiotika. Hade börjat få stel nacke vilket är förknippat med hjärnhinneinflammation. Redan första dagen kände jag mig bättre. Framförallt i nacken. Läkaren ringde både torsdag och fredag för att försäkra sig om att mitt tillstånd inte var sämre. I så fall skulle hon skicka mig till infektionskliniken.

Vad jag inte visste tidigare var att man ska kräva att få remiss till infektionskliniken om man tror att man har Borrelia och läkare inte tar en på allvar. Att skriva ut Kåvepenin är inte fel, men Doxycyklin borde vara det första man skriver ut då bakterien är extremt känslig mot denna. Om man är riktigt sjuk så kan man ta kontakt direkt med infektionsakuten. Ibland måste man få antibiotika intravenöst. Det är extremt farligt att inte få behandling mot sjukdomssymptom där nacken börjar stelna.

Efter fyra dagar av förbättrat tillstånd är jag nu åter sämre. Det kan ju vara nåt annat än Borrelia eller så är det så att dessa bakterier är extremt envisa. Får se hur det känns i morgon. Hoppas på att få vila när vardagen är åter och Edina kan vara på dagis. Under veckan fick hon tyvärr utslag och var tvungen att stanna hemma. Inombords grät jag när jag inte fick vara hemma och sjuk helt själv. Efter besök hos barnläkaren fick hon åter gå till dagis på fredag. En dag i sängen gjorde underverk. Hoppas kommande vecka kan göra detsamma.

Med detta hoppas jag att ni är rädda om er och går till läkaren om ni får en röd ring någonstans på kroppen. Får man inte rätt behandling kan det leda till kroniska symptom och vem vill leva med det? Om ni insjuknar och inte blir hjälpta tveka inte om att ta kontakt med infektionsakuten. Kram allihopa!