Vad är det som gör att läkare måste övertyga om att det är i princip ofarligt med fästingar? Här är det t o m en läkare som torde ha träffat ett antal som mig som försöker övertyga om fästingars ofarlighet. Vad är det som driver läkarna att förneka  oss drabbade? Å, nej jag går inte i högt gräs och tror att fästingar är ofarliga!

Ibland undrar jag om läkare mist förståndet i sin övertygelse om att flera hundra drabbade bara hittar på. Är det det faktum att de inte vet bäst som gör att läkare måste håna kronisk Borrelia offentligt? Denna läkare gör inte det direkt, men absolut indirekt.

Först vaggar de in folk i en falsk trygghet genom att hävda att borrelia är enkelt att bota och sen lämnar man dem som drabbas av kronisk borrelia åt sitt öde när de blir sjuka.

I förrgår var det fem månader sedan jag började med örtbehandlingen. Den senaste månaden har det hänt mycket. Har haft flera yrselfria dagar (två veckor i sträck) och de gånger jag haft yrsel så har den bara varat i någon minut. Jippie! 

De övriga symptomen är ungefär desamma som förra månaden, men inkräktar inte så mycket på vardagen längre. Orkar t o m cykla 40 minuter om dagen igen. Lite yrsel när jag nått målet, men den går över efter någon minut.

Däremot har jag sen jag började cykla fått en herxreaktion. Den är inte lika kraftig som tidigare. Lite öm och domnad i ansiktet och stickningar i fötterna. Det tolkar jag som att motionen verkar helande eftersom jag blir bättre efter varje period av herx.

Det är snart två år sedan jag senast cyklade för transport till jobbet. Det var på dessa cykelturer allt började. Första symptomen på borrelian var att jag fick smärtor i käkarna när jag cyklade. Sen blev de bara värre och värre.

Nu cyklar jag utan smärtor och det känns inte ens jobbigt. Allt är sig likt sen tidigare, men ändå inte.

Mannen på cykel som jag morsade på varje morgon möter mig inte längre. Det var alltid kul att se var vi möttes för om jag mötte honom vid start så visste jag att jag var sen. Mötte jag honom på slutet så visste jag att jag var tidig.

Däremot mannen med trumpet på pendltågsstatinen finns kvar. När jag hälsade på honom för första gången (igår) på nästan två år i går så slutade han att trumpeta och sa hej. I vanliga fall brukar han bara nicka. I dag var allt som vanligt, d v s han nickade medan han spelade.

Bonusmötet på stationen i morse var Petter. Alltid kul att se kändisar i verkligheten. Min reflektion var att han såg vänligare ut i verkligheten. Med det vill jag inte ha sagt något ont om hans person.

Smygmotionen som jag tillämpat sen jag fick barn tills jag blev sjuk är åter i rullning. Cyklar 40 min fyra dagar i veckan. Promenerar 30 minuter fyra dagar i veckan.

Utöver smygmotionen har jag börjat motionssimma 30 minuter varje vecka.

Tror inte att jag någonsin uppskattat livet som nu. Att bli svårt sjuk och måsa kämpa sig till att bli frisk gör en ödmjuk inför livet.

Nu har jag gjort gastroskopin som enligt mig är bland det värsta jag har utsatts för vad gäller vård. Den visade som väntat inget magsår bara bråck på magmunnen, frätskador i matstrupen och lite magkattar. Inget som kan förklara magsmärtorna alltså. Fick Omeprazol utskrivet och nu får jag äntligen en röntgen på magen.

Dagen innan gastroskopin upptäckte vi att Edina fått springmask. Så det var bara att boka läkarbesök till henne på morgonen. Sen åkte vi direkt till gastroskopin. Personalen verkade inte helt nöjd med att jag hade tagit med Edina, men vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Ville inte vänta 2.5 månader till på en ny tid.

Edina fick en liten pall att sitta på i ett sterilt rum och en sköterska blev ombedd att kolla till henne. Jag hade tagit med en surfplatta så hon skulle kunna sitta och spela medan hon väntade. När undersökningen var som jobbigast såg jag att sköterskan som kollade till Edina oroat började kika in och se om vi var klara. Förstod intuitivt att det inte gick så bra för Edina att sitta utanför och vänta. När de drog ur slangen så släpptes Edina in innan den hunnit ut helt. En kram, ett famntag sen var det bara att gå vidare i livet.

Precis som förra gången tomkräktes jag under hela undersökningen och började dra ut slangen när jag trodde att jag skulle kvävas. Personalen skrek "NEJ" i kör och då sansade jag mig. Vi var alla helt slut efter undersökningen. Personalen var fantastiskt snälla och rara trots att jag förmodligen är en av deras envisaste och jobbigaste patienter genom tiderna. Ville inte ta lugnande innan och inte heller någon bedövningsspray i halsen. Efteråt sa de att det inte brukar gå att genomföra undersökningen när patienterna upplever undersökningen så jobbig. De var väldigt rara och sa att jag visat enorm styrka och att jag måste vara en otroligt stark person som kunde gå vidare trots paniken jag drabbades av när jag trodde att jag skulle kvävas.

Å, visst vill jag tro att det ligger något i det. Känner mig stark trots att min akilleshäl är rädslan för vårdapparaten och mediciner. Har verkligen fått gå igenom prövningar de senaste sex åren när jag varit tvungen att besöka vården och dessutom både ge och ta en massa mediciner. Hoppas att allt detta ska ligga bakom mig en dag och att jag och Edina förblir frisk intill min död om ca 60 år...

Nu tvättas det i tre veckor framöver. Sen hoppas jag att även springmasken ska vara ett minne blott.

I morgon är det fyra månader sen jag började behandla mig med örter. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, men när jag månadsvis gör en utvärdering av läget så tänds hoppet i några dagar.

Alla som haft domnade lemmar vet att det sticker som fean när man börjar röra igång dem. Sedan jag börjat få känsel i fötterna har jag haft exakt sådana stickningar i dem. Denna månad har de försvunnit.

Har börjat bli så van vid alla symptom att jag glömmer bort att nämna dem och i vissa fall även att de finns där. Primärt fokus ligger på yrseln som tar över  hela min vardag. Mellan andra och tredje månaden på behandlingen så hade jag två heldagars yrsel. Sen förra månaden fram till i dag har jag inte haft en enda hel dag med yrsel. Tidigare hade jag konstant yrsel. Det innebär dock inte att den är borta. Yrsel har jag varje dag. Den kommer när jag böjer mig fram, promenerar, diskar, stiger upp, lyfter tungt etc, etc. Det är inte samma yrsel som när man har lågt blodtryck. Den här yrseln får liksom hela världen att susa förbi ögonen på mig.

Under tiden jag varit under behandling har jag läst om människor som dör under den. Det innebär för mig att jag lever i ständig skräck att möta samma öde trots att jag känner bättring. Kommer jag att vara en av dem som klarar mig helskinnad från detta?

Håller tummarna hårt och kämpar vidare!

I dag läste jag en mycket dålig blogg av Mats Reimer. Min enda reflektion är att vissa inte borde få ha läkarlegitimation!

Jag har genomgått djupgående undersökningar som visar att jag inte lider av psykisk depression eller liknande. Psykiskt måste man vara enormt stark för att orka igenom behandling av kronisk borrelia. Det är inte konstigt att man inte orkar och måste avbryta. Svensk vård skulle kunna underlätta detta svåra genom sitt stöd och att låta bli att motarbeta de drabbade. Eftersom psykiatrin friskförklarade mig från psykisk depression så undrar jag just vem som skulle behöva terapi. Mats Reimer kanske?

Mats förkastar att flera hundra drabbade blivit hjälpta med att de i princip blir friska av omsorgen och inte medicinen. Snacka om att göra det enkelt för sig. Han är dock inte ensam. Svenska läkare i allmänhet har samma inställning utan att ha besökt ett borreliacenter. Svenska läkare lyser med sin frånvaro trots att det bjudits in att delta av center som hjälper till att bota kronisk borrelia. När svenska läkare börjar lyssna på de drabbade och de som hjälper oss att bli friska så ska jag lyssna på dem.

Synd bara att Mats använder drabbade och hånar dem för att få rätt i sin teori. Tänk alla barn som möter en läkare med en så krass människosyn. En uppmaning till alla föräldrar. Välj en anna läkare!

I måndags, i går, hade jag gått tre månader på örtbehandling. Inte för att jag räknar eller så ...

I början blev jag först jättemycket sämre i lite mer än tre veckor och sen jättemycket bättre. Sen har förbättringen stangerat. Visst blir jag bättre men i snigelfart. Har därför inte så mycket att rapportera. Gissar att jag återkommer när jag varit under behandling i fyra månader. För jag räknar varje dag, varje timme...

Håller tummarna att jag har lite roligare nyheter nästa månad.

Här kommer innehållet i, Artemisia plus, örterna som sägs föra att övrig behandling blir mer effektiv. Är fortfarande långsynt och har svårt att läsa på burkarna. Så jag fortsätter att ta en burk i taget.

Är ingen expert så ni får ta mina kommentarer till med en nypa salt.

Artemisia annua intense Extrakt (30:1) - Malört en ört som är inflammationshämmande och bra för matsmältning. Finns dock flera olika sorter. Denna ört är också den som används för att bryta ner det skydd som Twar och Borrelians kapslar in sig i.

Hydropropylmethylcellulose - Kanske det de gör kapseln av. En gissning från min sida.

Pau Pereira Extrakt - Ett extrakt från ett träd som växer i Amazonas. Extraktet används för att undertrycka påverkan av HIV-, herpesvirus-, cancer- och leukemiceller. Använd även för att behandla malaria och stärka immunförsvaret.

Rosmarin Extrakt - Rosmarin tros främja njurarna och urinflödet, samt att rosmarin förbättrar upptaget av bland annat kalium och natrium.

Schwarzer Pfeffer Extrakt - Svartpeppar vet jag inte vad det kan vara bra för. Kanske för att hjälpa kroppen att ta upp t ex vitaminer.