Det är snart två år sedan jag senast cyklade för transport till jobbet. Det var på dessa cykelturer allt började. Första symptomen på borrelian var att jag fick smärtor i käkarna när jag cyklade. Sen blev de bara värre och värre.

Nu cyklar jag utan smärtor och det känns inte ens jobbigt. Allt är sig likt sen tidigare, men ändå inte.

Mannen på cykel som jag morsade på varje morgon möter mig inte längre. Det var alltid kul att se var vi möttes för om jag mötte honom vid start så visste jag att jag var sen. Mötte jag honom på slutet så visste jag att jag var tidig.

Däremot mannen med trumpet på pendltågsstatinen finns kvar. När jag hälsade på honom för första gången (igår) på nästan två år i går så slutade han att trumpeta och sa hej. I vanliga fall brukar han bara nicka. I dag var allt som vanligt, d v s han nickade medan han spelade.

Bonusmötet på stationen i morse var Petter. Alltid kul att se kändisar i verkligheten. Min reflektion var att han såg vänligare ut i verkligheten. Med det vill jag inte ha sagt något ont om hans person.

Smygmotionen som jag tillämpat sen jag fick barn tills jag blev sjuk är åter i rullning. Cyklar 40 min fyra dagar i veckan. Promenerar 30 minuter fyra dagar i veckan.

Utöver smygmotionen har jag börjat motionssimma 30 minuter varje vecka.

Tror inte att jag någonsin uppskattat livet som nu. Att bli svårt sjuk och måsa kämpa sig till att bli frisk gör en ödmjuk inför livet.

Nu har jag gjort gastroskopin som enligt mig är bland det värsta jag har utsatts för vad gäller vård. Den visade som väntat inget magsår bara bråck på magmunnen, frätskador i matstrupen och lite magkattar. Inget som kan förklara magsmärtorna alltså. Fick Omeprazol utskrivet och nu får jag äntligen en röntgen på magen.

Dagen innan gastroskopin upptäckte vi att Edina fått springmask. Så det var bara att boka läkarbesök till henne på morgonen. Sen åkte vi direkt till gastroskopin. Personalen verkade inte helt nöjd med att jag hade tagit med Edina, men vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Ville inte vänta 2.5 månader till på en ny tid.

Edina fick en liten pall att sitta på i ett sterilt rum och en sköterska blev ombedd att kolla till henne. Jag hade tagit med en surfplatta så hon skulle kunna sitta och spela medan hon väntade. När undersökningen var som jobbigast såg jag att sköterskan som kollade till Edina oroat började kika in och se om vi var klara. Förstod intuitivt att det inte gick så bra för Edina att sitta utanför och vänta. När de drog ur slangen så släpptes Edina in innan den hunnit ut helt. En kram, ett famntag sen var det bara att gå vidare i livet.

Precis som förra gången tomkräktes jag under hela undersökningen och började dra ut slangen när jag trodde att jag skulle kvävas. Personalen skrek "NEJ" i kör och då sansade jag mig. Vi var alla helt slut efter undersökningen. Personalen var fantastiskt snälla och rara trots att jag förmodligen är en av deras envisaste och jobbigaste patienter genom tiderna. Ville inte ta lugnande innan och inte heller någon bedövningsspray i halsen. Efteråt sa de att det inte brukar gå att genomföra undersökningen när patienterna upplever undersökningen så jobbig. De var väldigt rara och sa att jag visat enorm styrka och att jag måste vara en otroligt stark person som kunde gå vidare trots paniken jag drabbades av när jag trodde att jag skulle kvävas.

Å, visst vill jag tro att det ligger något i det. Känner mig stark trots att min akilleshäl är rädslan för vårdapparaten och mediciner. Har verkligen fått gå igenom prövningar de senaste sex åren när jag varit tvungen att besöka vården och dessutom både ge och ta en massa mediciner. Hoppas att allt detta ska ligga bakom mig en dag och att jag och Edina förblir frisk intill min död om ca 60 år...

Nu tvättas det i tre veckor framöver. Sen hoppas jag att även springmasken ska vara ett minne blott.

I dag vaknade Edina på strålande humör. Redan i sängen kom hon på att hon skulle städa badrummet. Sen bar det av och nu är badrummet städat. Damen i fråga sitter nu och äter frukost och snart bär det iväg till en kompis medan mamma tvättar bilen.

Så vad säger man ... sämre kunde jag ha det!      

Jag hade lovat Edina att vi skulle gå på Röjar Ralf i dag. Tyvärr hittade jag inte presentcheckarna. Tror att jag glömt dem på jobbet.

Trots att Edina längtat efter att se filmen så var det okay att gå och se den nästa helg i stället. Vi kom överens om att hon ska få gå ut och cykla i stället. Att prata med varandra, be om ursäkt och resonera fungerar ju ypperligt.

De gånger vi bråkar måste jag erkänna att jag oftast är den utlösande faktorn. Bråk blir det nästan uteslutande när jag är trött och inte orkar lyssna och resonera.

Tack Edina för att du är världens bästa unge! Sköter jag mina kort rätt så kommer vi kanske att vandra genom livet tillsammans. Älskar dig mer än jag trodde var möjligt.

Till alla vuxna där ute. Kom ihåg: - Barn är inga monster! 

I dag köpte jag papperslim och ett lim för glas och plast. När vi kom hem gav jag limtuberna till Edina. Jag sa att hon kunde limma fast ögat som inte ville fastna när vi pysslade i går och gav henne limmet för glas och plast. Edina undrade varför hon inte kunde använda det andra limmet. Jag berättade att det limmet bara var för papper. Edina blev missnöjd men gick och limmade med det andra limmet.

Under kvällen gick hon fram och tillbaka in i köket och klämde på flaskan med papperslim. Varje gång hon klämde på flaskan blev minen argare och argare. Efter ett par timmar klämmer hon ur sig:

-Varför tror de att det bara är bra för pappor? Fattar de inte att mammor också är lika bra?

Följt av:

- Är det pappor som skrivit det? Är de dumma eller?

Edina kan möjligtvis härstamma från Ungern från namnet Edwina och därmed också från det gammal engelska namnet Eadwine, båda namnen betyder "rik vän". Edina kan också vara det latinska namnet för Edinburgh.

Cecilia, kvinnonamn av latinskt ursprung (Caecilia). Ursprungligen bars det av kvinnliga medlemmar av den romerska släkten Caecilius. Namnet betyder "blind". (Det latinska ordet "caecus" betyder "blind", snarare har släkten fått sitt namn från ordet och inte tvärtom.)

Med andra ord så är jag blind och har en rik vän i min dotter. Var tvungen att kolla våra namn eftersom namnsdagar börjar bli viktiga för Edina. Vi har dubbelnamnsdag, eftersom vi båda heter Cecilia, den 22 november och Edina har namnsdag den 1 augusti.

Lite kul kuriosa.

Edina fick ett litet hjärta av sin kusin i present. Hjärtat har en solfångare som driver ett par vingar när solen skiner. I onsdags började den att flaxa för första gången. Det innebär att solen är så stark att solfångaren kan driva vingarna. Det är vårat första vårtecken.
 

I februari har vi firat att Edina fyllt sex år. Som vanligt blev det presenter på sängen när veckarklockan ringde på födelsedagen.    

Förutom en sak som jag ställt i vardagsrummet prydd med ballonger. Den var lite svår att slå in.  

När man fyller sex år får man äta frukost hemma och bestämma menyn själv. 

På själva födelsedagen brukar jag ta semester för att vi ska kunna hitta på något kul tillsammans. I år ville inte Edina det. Hon ville bli firad på dagis. Liten älskling börjar bli stor och vill inte alltid det mamma tror att hon vill. När jag hämtade Edina hade hon blivit firad med sång och så hade hon dagen till ära fått välja bordskamrater vid sitt bord.      

Efter hämtning åkte vi direkt till badhuset och badade och som pricken över i-et åkte vi och handlade middag på Max. Allt efter lilla damens önskemål.

Helgen blev ett enda långt firande. Först med släkt och vänner och sen med dagiskompisarna.

Eftersom Edina fyller år i vabruari vågade jag låta henne bjuda in hela gruppen från förskolan. Det slutade med att en tackade nej, men den platsen fylldes med ett syskon. Det kom alltså en full grupp med barn. Gissa om jag aldrig kommer att göra om det. 13 barn på kalas i en tvåa är ett riskfyllt uppdrag. Edina hade dock jättekul tills vi blev ensamma och hon såg förödelsen i sitt rum. Nu vill hon aldrig mer ha stort kalas. Jippi!

Det har tagit mig två helger att komma i ordning här hemma. Alla presenter ska få plats i vår tvåa. Några saker har smugits bort från hyllorna för att de nya ska få plats. Det blir absolut att ha loppisbord till våren.

Turligt nog är Edinas grupp en lugn grupp. Annars vet jag inte vart det hade slutat. Med lite hjälp av föräldrar som stannade med sina barn gick det ändå bra. Så ett stort tack för att ni stannade!

Passar även på att tackar alla som bidrog till att förgylla Edinas kalasande med umgänge och massa fina presenter.