Oj, vad det hänt saker sen sist. Hoppar över allt väsentligt och går direkt på festligheterna. Jag har sovit två nätter på hotell. Helt ensam, i egen säng, i eget rum. Det bästa av allt var att jag inte längtade hem till Edina utan njöt av att umgås med kollegor. En helkväll med god mat, gott sällskap och dans hann jag med.

Har planerat sen ett år att åka på Kartdagarna i Jönköping. Bokade besök av min mamma så Edina skulle få vara med sin mormor under tiden. Det gick superbra och de har haft jättekul utan mig. Edina börjar bli stor och jag testar mina vingar.

Till veckan bär det av igen. En natt på hotell. Framdukad frukost. Kanske ett bubbelbad. Nu är det kurs på gång och denna gång är jag helt själv mitt i centrala Gävle på kvällen. Ingen kan ana vad som kommer att hända ....

I dag fick jag rusa upp när jag såg att mitt barn kom ut från balettlokalen. Gissa om hjärtat var i halsgropen. Tänkte så klart att ett så ledset barn hade gjort sig illa.

När vi kramats en stund och hon lugnat ner sig fick jag veta varför hon blivit ledsen. Hon saknade mamma för att pianisten var förkyld och nös.

Få se om det är slut på festliga måndagar m balett, festis och pannkakor. Allt p g a att den jädra pianisten nös.

I fredags var det dags att gå på intervju igen. Begärde ca 6000 kr mer per månad än vad jag har i dag. Pengar är inte allt men 72 000kr per år är mycket när det gäller pension.

Hur som helst hade jag sminkat mig inför eventet. När jag hämtade Edina från förskolan var det en flicka som betraktade mig ingående sen sa hon: -"Du ser inte ut som Edinas mamma". Jag förstod inte riktigt vad hon syftade på. När vi kom hem mötte vi Johanna och Caspian. Caspian gastade att jag var läskig och att jag såg ut som ett monster. Sen ville han att jag skulle ta bort sminket. Då fattade jag varför jag inte såg ut som Edinas mamma tidigare. Hoppas att de som intervjuade mig inte tyckte som Caspian. Ett gott skratt fick vi oss i alla fall.

På kvällen innan läggdags sa Edina:  -"Mamma jag tycker du är fin med smink och utan". Tänk vilket underbart snällt barn jag har. Vad skulle jag göra utan henne?

I helgen har vi umgåtts med kära vänner och varit i solen. Lekplatsen är ett bra hak när solen och värmen äntligen kommit till Stockholm.

Nu har smärtutredningen påbörjats. I dag tog man prover på D-vitamin, TSH, T4 (för att utesluta hypertyreos), man tog även prover för att kolla om jag har någon infektion i kroppen samt att man tog ett EKG. På onsdag blir det en smärtmätning av något slag och sen ska de kolla igenom de smärtsamma ställena så att det inte finns några muskelinflammationer som orsakar smärta. Det känns skönt att vara i experters händer, men jag känner tvivel inför att de verkligen ska hitta en orsak. Tycker att man tagit så mycket prover innan utan att något gett nåt svar på något. Smärtspecialisten är dock  övertygad om att de kommer att hitta provsvar som ger svar på några frågor.

I övrigt har vi hunnit med besök på Oscarsteatern, tillsammans med våra kära vänner Anna och Loke. Karlsson på taket går där just nu. Den var himla kul. Edina vill se den igen och jag skulle inte ha något emot det om det inte var för kostaden. Rekommenderas varmt. En weekend i Stockholm med teaterbesök tillsammans med barnen och kanske barnbarnen.

Vi har även hunnit med att säga hej då till min lillasyster och Edinas kusin Fabian. Det är alltid med dubbla känslor som man tar adjö. Man vet att man kommer att känna saknad samtidigt som det är skönt att få den lilla boningen för sig själv igen.

Sen har vi fått en ny familjemedlem av en gammal bekant som blivit en ny bekant och heter Sara. Dockan var till Edina. När Edina såg dockan var det med en min av tydlig besvikelse. Efter tre minuter hade hon ändrat inställning. Solana som dockan hette fick sen sova med oss och följa med till dagis. När vi gått hem kom vi på att vi glömt Sara på dagis började Edina gråta. Det var bara att gå tillbaka och hämta Sara som hon heter sen i morse.

Nästa blogg blir om en tråkig upplevelse runt semlor.

Det verkar som att det är nu eller aldrig som gäller för allt händer på en gång.

Har fått en ny chef på mitt nuvarande arbete. Han verkar efter några veckor jättelovande. Har dessutom sökt nytt arbete på närmare håll och blivit kallad till intervju. Älskar mitt nuvarande arbete, men tycker att det arbete jag sökt verkar spännande då de jobbar i projektform och är en mycket trevlig arbetsgrupp.

Sen har vi min lillasyster på besök och Edinas kusin Fabian. Vi har haft supertrevligt tillsammans.

I dag har jag dessutom fått påbörja en smärtutredning. Har en massa konstiga symptom som jag själv härleder till en bilolycka jag var med om på nittiotalet. Vi har även fibromyalgi i släkten och jag har symptomen på det. Redan på första mötet konstaterade specialisten att jag har en blandad diagnos. Det kändes jättebra att han uppmärksammade det. Redan på måndag blir det provtagning och sen blir det fler undersökningar för att lokalisera och diagnostisera smärtan.

Hemma är det lungt. Edinas klåda på kroppen och i hårbotten har börjat lägga sig. De svullna körtlarna bakom öronen har börjat lägga sig. Vi går med andra ord mot ljusare tider. Är så glad att hon inte har ont, klåda eller så mycket astma just nu. Att se sitt barn sjukt gör en sjuk i själen. Tilliten till vården finns inte längre hos mig. Däremot har jag lärt mig att ta emot vård där de ger den för det är långt ifrån  alla inom vården som vill ge vård.

Det var en massa men ändå inte mycket. Om ni söker spänning så är det inte direkt det jag erbjuder i min blogg. Älskar dock mitt liv och delar gärna med mig av vårt liv. Måste även blogga om några fantastiska butiker framöver, men ni får än så länge bärga er.

Orkar inte hämta kameran så det blir en bildfri blogg i dag.

Det har varit en tung vinter. Först har jag haft diverse konstiga symptom med ont i muskler, trött och en månad innan jul fick jag så ont i mitt bäcken att jag knappt kunde gå. Ett tag var jag övertygad om att jag hade cancer på slutstadiet och var nära döden. Nu har det dock börjat vända. Har dessutom fått remiss till en smärtklinik. Vill ju för fean kunna gå i några år till. Blir så förbannad av att vara begränsad av min egen kropp. Att inte kunna röra sig gör dessutom att jag går upp i vikt.

Utöver det så har Edina varit mycket sjuk efter jullovet. Hon är dessutom i sin värsta trotsålder. Kombinationen sjukt barn i trotsåldern och sjuk mamma är inte den bästa.

Min fantasi har som ni säkert redan anat skenat. Om nätterna har jag legat vaken och funderat vad som ska hända med Edina om jag dör. Det finns de som skulle ta henne till sig, men jag är ju övertygad om att det är mig hon hör samman med under sin barndom. Det är här i Stockholm hon har sin trygghet, med närhet till alla som funnits där sen hon föddes.

Efter regn kommer solsken. När alla sjukdomar börjat lägga sig har vi varit på teater, baka pajskal, tatuera varandra och att baka muffins sen sist. Lite mer har vi också hunnit med, som att t ex umgås med kära vänner på diverse håll. Blivit bjudna på mat och gott sällskap.

Här kommer en bild på två nytatuerade tjejer från i fredags kväll.

Nu passar vi på att njuta.

I dag var Edina på fyraårskontroll. Resultatet var att hon var långt framskriden i sin utveckling (berätta nåt som jag inte redan visste). Sen har hon synfel på ena ögat så det blir besök på Huddinge för synundersökning. Vi har varit på synundersökningar sen hon var liten då jag alltid hävdat att hon skelar. De har dock inte kunnat se det på undersökningarna. Hon har förmodligen haft synfel på ögat hela tiden. Det är dock litet och inget jag oroar mig för.

Nu har jag varit hemma m vård av barn i över en vecka. I söndags trodde jag att Edina höll på att bli frisk. Tyvärr falskt alarm. Verkar som att hon fått mycoplasma. Hon har fått antibiotika men är medtagen.

I dag åkte vi i alla fall en snabbis till Skärholmen (på läkarbesök). På väg hem tappade jag plånboken. Jag var helt övertygad om att en kvinna som kom fram till oss hade stulit den. Spärrade korten så fort vi kom hem. Sen ringde en klart påverkad man och sa att han hade lämnat in plånboken på polisstationen i Skärholmen. En stund efteråt ringde en kvinna från polisen. När jag berättade att jag redan visste sa hon: - "Jaha, han hann med det det var ju trevligt. När han var här skrek han och gormade som bara den".

Med dessa ord i åtanke och det tidigare samtalen hade jag i ärlighetens namn inte så många förhoppningar om att innehållet skulle finnas kvar. Gissa om jag blev förvånad när till och med enkronorna fanns kvar. Är dock inte ledsen för mina stulna fördomar.

Fick länsa Edinas spargris för att kunna åka och äta på MAX. Sen förde jag över pengar på min änglalika grannes konto så tar hon ut kontanter i morgon.

VAAAAAAAAAB och plånboksförlust till trots känner jag att denna dag var förgyllande. Att omvärdera fördomar till det bättre kan verkligen glädja en inombords.

Att avsluta dagen med middag på MAX tillsammans med Anna och Loke gör ju dagen extra bra. Tack för bästa sällskapet vännerna!

Under inverkan av alvedon har vi hunnit äta pannkakshjärtan. Vi har även hunnit prata om att katter kan klättra upp i träd men att de inte alltid kan klättra ner. När Edina förstod att brandmän ibland hjälper katter ner från träd sa hon: - "Då finns det superhjältar, fast de inte kan flyga". Och superhjältar är de verkligen. Vi tackar alla superhjältar för att de gör ett fantastiskt jobb och skänker dem var sitt hjärta.

Edina fick en hemsk hosta i går och feber i natt. Tror det är virus nummer två. Vi skulle testa hennes vingar i går för att se om hon var dagisklar i dag. Vi besökte Liljeholmen med en vän och då började hostan.

Det är en tärd liten pyrelisa som sitter bredvid mig i soffan efter en middagslur och alvedon. Stackar lilla älskling.

Just nu känns det sekundärt att det inte blir någon kurs och hotellvistelse. Ska försöka omboka i morgon.