Det ringer på dörren. Jag kikar i kikhålet och säger till Edina att vi inte öppnar eftersom vi inte känner dem som står utanför. Då öppnar Edina brevlådan och säger artigt: -Min mamma är hemma men hon vill inte öppna för er.

Edina samtalar en stund med vittnena utanför. Till slut säger Edina: - Nu får ni akta fingrarna för nu släpper jag brevlådan.

Gissa om jag fick bita mig i tungan för att inte ramla ihop i en hysterisk skratthög på golvet?

I går när jag körde bil till jobbet började de spela en låt m Lady gaga. Helt plötsligt började jag storgråta hejdlöst. Någonstans kom fysiska minnen om sena nätter och dans ute på krogen över mig. Kanske var det kroppens saknad av den glädje det ger att dansa natten lång som utlöste sorgen.

När jag satt där och lättade på ventilen undrade jag varför. Har svårt för att gråta över egna bekymmer och besvär. Däremot gråter jag direkt någon varit med om något jobbigt eller så fort jag ser en drama på teater eller bio.

Denna gråtattack kom utan förvarning, utan någon förklaring. Mina tankar var tomma, attacken intensiv. Efter ett liv fyllt av trauman, sorger och nu den senaste tidens sjukdom, kanske det är dags för kroppen att sörja. Med åren har jag lärt mig att undantrycka saknad. Kanske var det den som gav sig till känna. Kanske saknaden av den vän som beslutade att ta sitt liv. Så oåterkalleligt. Drömmer fortfarande att hon rest bort och isensatt sin död. Sen kommer hon tillbaka och allt blir som innan. Alltid lika sorgligt att vakna och veta att hon inte kommer tillbaka. Vill så gärna att hon ska träffa Edina och se hur jag har det nu.

Gråten kändes som en lättnad. När jag parkerade bilen på jobbet och gick in kändes stegen lättare än när jag gick till bilen tidigare.

Kanske är jag nära Nirvana i detta liv. Det sägs ju att ju större motgångar man möter i livet desto närmare nirvana har man kommit.

I dag känns livet ljust. När jag blev gravid fattade jag ett medvetet beslut om att ändra mitt tankemönster. Att inte gräva ner mig i problem utan se ljust på det som händer. Det vände mitt liv i mörker till ett liv fyllt av kärlek. Kärlek både till mig själv, till min omgivning och mest av allt till Edina.

Ändå kommer gråten över mig. Kanske är det rädslan över att dö. I stället för att som tidigare längta efter slutet har jag börjat fasa för det. Vill leva länge och se hur det går för Edina och alla de som står oss nära.

Borrelian har fått mig att se döden i vitögat. Nu ska jag dock skicka prover till Tyskland. Datum är satt till den 28/3. Priset är 5000 kr. Om jag ska ta coinfektion prover blir det ännu mer. Får se vart det slutar. Känns dock billigt jämfört med vad sjukdomen kostar både i inkomstbortfall och livskvalitet. Är så glad att det finns hjälp där ute.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har börjat ta hand om mig själv vad gäller träning och motion. Kanske är det så att allt har någon mening. Har även slutat ignorera mina sjukdomar. T ex har jag en tumme som inte fungerar som den ska. Nu har jag beställt datum till ortoped. Fick remiss för snart ett år sedan, men har intalat mig att jag kan leva med en knasig tumme. Nu har jag fattat beslutet att jag faktiskt är värd något bättre än just en knasig och ond tumme. Många gånger fattar slumpen mina beslut åt mig och det känns som att det blir rätt. I slutändan hoppas jag få leva till 80 och helst längre än så. 100 skulle vara kul att toutcha. Men ska jag göra det måste jag vara aktiv, lyssna på min kropp och leda den in i ålderdom.

Kram på er alla där ute! Vad vore världen utan er?!