Under hela mitt liv har jag aldrig haft någon riktig idol. Gillar all sort musik bara jag slipper rent fiolspelande.

När nyheten om Whitney Hustons död kom till mig på fb så trodde jag inte att det var sant. Googlade och hittade en länk om att det var falska rykten. Bara det att jag inte kollade datum. Det var gamla nyheter och nyheterna om hennes död var de senaste och de var bekräftade. Jag ville nog bara inte acceptera och tro att det var sant.

Trots att Whitney aldrig varit min största idol så berör det mig illa att hon gått bort bara fem år äldre än mig. Jag spelar hennes låtar om och om igen. På något sätt har hon tagit sig in i mitt vardagsrum och in i mitt hjärta. Hennes bortgång påminner mig om min svunna ungom och alla sena nätter som jag dansat till hennes musik. Den påminne även om alla bilder i Veckorevyn som jag tittat på bilder av henne och önskat att jag såg ut mer som hon. Allt det är borta nu. Å, så himla bortkastat. Vad gör inte alkohol och droger med människor? Efter sig lämnar de tidigt bortgågna missbrukarna barn och anhöriga som kanske aldrig kan glömma och förlåta. I dag är jag tacksam för att jag är jag. Vad hjälpte det henne att hon var framgångsrik och vacker? Nu är det för sent. Fean vad jag blir arg på alla dessa droger och dagens negligering av dess verkan.