I fredags fick jag ett hemskt anfall i det som eventuellt är sviter efter både Borrelia och TBE. 20 timmar låg jag på akuten. Jag hade prio lägst på skalan efter flera strokepatienter och en bilolycka som slutade med dödsfall. Jag känner att jag får vara tacksam över att jag lever. Det togs ett ryggmärgsprov som inte visade något. De råkade blanda ihop ryggmärgsproverna med tjejen som låg i salen bredvid. De tog om på henne får att avgöra vems som var vems. Kände att jag hade varit lika trygg hemma.

Blev i alla fall lite klokare under och efter mitt akutbesök i Huddinge. Den första läkaren gav mig Stesolid för att jag skulle lugna mig och talade om att hon inte kunde se att mina symptom tydde på Borrelia över huvud taget. För mig och de som känner mig är detta absurt då jag inte direkt är en person som hetsar upp mig över mina egna sjukdomar samt är väldigt inläst på sjukdomen. Var även så dålig att jag knappt orkade prata. Däremot grät jag för att jag var riktigt dålig.

Är medveten om att jag är en person som hetsar upp mig över orättvisor. Tyvärr har ingen skrivit ut Stesolid för att lugna mig i de fallet.

Den andra läkaren var den som gjorde mig klokare. Hon tyckte att de skulle ta ett ryggmärgsprov och kolla om jag har haft Borrelia samt om jag har nya aktiva bakterier. Det var en nyhet för mig att man kan se om det finns en ny stam Borrelia då alla läkare innan talat om att det inte går att avgöra om man har Borrelia bara att man haft. De hade fel. Har även verifierat detta med inftektionskliniken i Solna. Denna andra läkare i ordningen var också den som tror att det kan röra sig om både Borrelia och TBE. Även den frågan lyfte jag med infektionskliniken. De sa att det låter som att det kan vara så även om det är väldigt ovanligt. Hur som helst har jag överlevt båda sjukdomarna och lider i det tysta. Ligger hemma och orkar varken handla, laga mat eller städa. Det sistnämnda har jag lejt bort. Handla gör mina vänner och om det dyker upp något akut måste jag kravla mig upp och ut. Detta i en dofta av oren människa.

Är faktiskt rädd om livet just nu. Ligger hela dagarna och ändå orkar jag inget. Världen snurrar och delar av kroppen känns inte. Ångestskapande att vara ensamstående mamma till världens mest fantastiska unge och känna att jag är den som måste och ska ta hand om henne. Är livrädd att det inte kommer att ske. Vad ska det bli av henne i så fall. Ska min syster bli den som får se henne växa upp och se till att hon bli stor? Och ja jag kanske borde fått med mig Stesolid hem. Inte för att jag är en dramatiker utan för att vården är så inåthelvete ineffektiv. Om kvällarna när Edina somnat skriker tysta rop på hjälp inom mig.