Det är inte så kul att läsa om andras sjukdomar. Är helt införstådd med det. Skriver dock ändå eftersom jag tycker det är viktigt att ni skyddar er mot Borrelia och är införstådda med vad det kan innebära.

I torsdags hade jag haft symptom på Borrelia sedan fredagen innan. Det tog fyra dagar efter antibiotikakuren innan symptomen kom tillbaka. Tog det lungt under helgen men kämpade emot måndag till torsdag då jag var på konferans med jobbet. Det var som att genomlida en mardröm. Att vara på konferans med smärtor i ansiktet och försöka förstå vad som sades i kombination med att hämta Edina hos Linda och Siri efter Bolibompa kändes asjobbigt. Sen var det bara att bege sig hem hem och fixa inför morgondagen och natta med macka och kvällsläsning. Edina hade jättetrevligt de dagarna så jag behövde inte oroa mig för henne i alla fall.

På torsdag mötte jag en förälder utanför förskolan, Louisa, som frågade hur statusen var då jag såg trött ut. Började gråta direkt. Hade sådana smärtor i ansiktet och delvis förlamad tunga. Louisa peppade mig att åka till infektionsakuten i stället för till jobbet. Först då insåg jag att hon hade rätt. Är alltid så rädd för att vara till besvär bland alla andra sjuka.

Väl på akuten kravlade jag mig ur bilen och in. Allt gick väldigt snabbt. Fick träffa läkaren direkt. Det var en väldigt bra läkare. Hon lyssnade och vi kunde resonera om Borrelian. Däremot har hon vissa regler runt antibiotikabehandling och Borrelia som hon måste följa. Det innebär att om en patient ätit Doxyferm i tio dagar så anser man i Sverige att Borreliabakterien är död. Punkt! Om man därefter har symptom på Borrelia så är det efterverkningar av sjukdomen alternativt om det visar sig att Borreliabakterien finns kvar så har man blivit biten av en ny fästing med Borrelia. Därför avvaktar de nu med att ta ryggmärgsprov på Borrelia då det gått för kort tid efter det "nya" bettet för att det ska visa bakterier i ett ryggmärgsprov. Inga prover visade något förutom att jag hade ett blodtryck på 160/100. Det följde jag upp dagen efter och då hade det gått tillbaka.

Eftersom mina reflerxer inte var lika på båda sidor så röntgade de skallen. De kunde då utesluta tumörer, anerysm, bihåleinflammation m m. Det visade inget vilket kändes skönt. Fick sitta på en stol i väntrummet i sex timmar. Då hade jag så ont att jag bara grät och skakade. Fick be om att få ligga ner. Innan läkaren vågade skicka hem mig fick jag besöka nevrologakuten. De kunder inte se något tecken på någon annan sjukdom än Borrelia.

Runt 18 tiden började smärtorna att släppa. Kvar hade jag fortfarande domningar i ansiktet och värk samt en konstig känsla i tungan. Även höger öra domnade av. Då var det dags att bege mig hem. När jag kom till bilen hittade jag inte nyckeln till lägenheten eller till bilen. Hällde ut hela väskan på marken men kunde inte hitta dem. Gick in och runt alla ställen där jag varit under dagen. Hällde ut allt innehåll i väskan igen på golvet på nevrologakuten. Hittade inte några nycklar denna gång heller. Till slut ringde jag Anna och bad henne hämta mig, med barnen. Hon hade tidigare fått komma  och stötta mig på akuten och sen åka för att hämta Edina på förskolan. Till råga på allt fick hon nu hämta mig på akuten.

När Anna var på väg blev jag orolig för att någon skulle ha hittat nycklarna och sen skulle försöka hitta bilen. Då ringde jag och bokade bärgning av bilen. När bärgaren anlände hällde jag för tredje gången ut allt innehåll i väskan på marken. Hör och häpna. Där låg nyckeln. Gissa om jag blev glad och bärgningskillen sur. Fick en utskällning och sen drog bärgningsbilen. Sen kom Anna. Hon kunde vända och åka hem via Max. För hon hade inte fått i sig någon middag. Själv åkte jag och packade en övernattningsväska. Vågade inte sova själv då jag kände mig så sjuk. Vill ju inte att Edina ska vakna med en livlös mamma bredvid sig hemma.

Ifrågasätter svensk sjukvård av Borrelia. Om provet visar att jag fortfarande har Borrelia så hävdar jag att jag inte har blivit biten av en ny fästing m Borreliasmitta. Hur stor är sannolikheten att jag inom loppet av två månader ska ha blivit smittad igen medan jag legat hemma och varit sjukskriven alternativt vistats uppe i Luleå? Jag tror snarare att jag råkat ut för en extremt antibiotikaresistent Borreliabakterie. I så fall har svensk sjukvård låtit en extremt resistent bakterie åter ta grepp över min kropp. En sådan bakterie kommer inte att gå att få bort med tio dagar antibiotika vilket de säger kommer att bli nästa kur om det visar sig att Borrelia finns i systemet. Nu ser jag över möjligheterna att få vård i Tyskland. De har en anna teori om behandling av Borrelia. Svenskar har fått betalat dyrt för behandling där, men de har fått hjälp vilket de inte fått här. Själv fick jag Citodon utskrivet, men ingen sjukskrivning. Detta då det är nervsmärtor och de går inte bort med Alvedon. Att jag inte får äta Citodon enligt fass tror inte läkarna på så ....

I skrivandets stund har domningarna även drabbat hälarna. Har liksom lite svårt att gå. Undrar vart detta ska sluta? Ifrågasätter även mig själv varför jag inte tänkte på Borrelia när jag fick feber i tre dagar med efterföljande ledvärk under semestern. Jag todde det var Sorkfeber då jag höll på att riva runt i sågspån på vinden i stugan.

Edina vistas mest med kompisar och minst med mig. Saknar mitt liv!