I morgon är det fyra månader sen jag började behandla mig med örter. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, men när jag månadsvis gör en utvärdering av läget så tänds hoppet i några dagar.

Alla som haft domnade lemmar vet att det sticker som fean när man börjar röra igång dem. Sedan jag börjat få känsel i fötterna har jag haft exakt sådana stickningar i dem. Denna månad har de försvunnit.

Har börjat bli så van vid alla symptom att jag glömmer bort att nämna dem och i vissa fall även att de finns där. Primärt fokus ligger på yrseln som tar över  hela min vardag. Mellan andra och tredje månaden på behandlingen så hade jag två heldagars yrsel. Sen förra månaden fram till i dag har jag inte haft en enda hel dag med yrsel. Tidigare hade jag konstant yrsel. Det innebär dock inte att den är borta. Yrsel har jag varje dag. Den kommer när jag böjer mig fram, promenerar, diskar, stiger upp, lyfter tungt etc, etc. Det är inte samma yrsel som när man har lågt blodtryck. Den här yrseln får liksom hela världen att susa förbi ögonen på mig.

Under tiden jag varit under behandling har jag läst om människor som dör under den. Det innebär för mig att jag lever i ständig skräck att möta samma öde trots att jag känner bättring. Kommer jag att vara en av dem som klarar mig helskinnad från detta?

Håller tummarna hårt och kämpar vidare!

Jag hade lovat Edina att vi skulle gå på Röjar Ralf i dag. Tyvärr hittade jag inte presentcheckarna. Tror att jag glömt dem på jobbet.

Trots att Edina längtat efter att se filmen så var det okay att gå och se den nästa helg i stället. Vi kom överens om att hon ska få gå ut och cykla i stället. Att prata med varandra, be om ursäkt och resonera fungerar ju ypperligt.

De gånger vi bråkar måste jag erkänna att jag oftast är den utlösande faktorn. Bråk blir det nästan uteslutande när jag är trött och inte orkar lyssna och resonera.

Tack Edina för att du är världens bästa unge! Sköter jag mina kort rätt så kommer vi kanske att vandra genom livet tillsammans. Älskar dig mer än jag trodde var möjligt.

Till alla vuxna där ute. Kom ihåg: - Barn är inga monster!