Nu har det gått över nio månader sen jag började med örtbehandlingen. För ca ett par månader sedan blev jag mycket sämre. Då fick jag avbryta örtbehandlingen och fick börja ta Doxyferm i ca sex veckor. Vet inte vad som hände. Blev jag smittad av borrelia igen eller var det nåt annat?

Efter antibiotikakuren gick jag över på örter igen, men kompletterar med Houttuyniadroppar.

Så här är statusen:

- Borrelian har mycket svagare herxreaktioner. Blir dock ännu mycket trött under herxreaktionerna även om symptomen numera är lindriga. Perioderna mellan herx är upp till en månad lång från slut till början. Då är jag helt symptomfri från borrelian. Så här långa perioder har jag inte känt mig frisk tidigare.

- Trodde att twaren var på väg i graven för någon månad sedan eftesom blåsorna i gommen höll på att gå bort. Under blåsorna fanns en massa röda och svullna blodkärl samt en svampig yta. Blåsorna är borta. Nu ser jag ut som en rosa och rödrandig tiger i munnen och inser att det nog är en bit kvar innan twaren lagt sig helt.

- Ehrlician har varit hyfsat överkomlig under sommaren. Smärtorna i benen blir alltid lindrigare när det är varmt. De nya dropparna sägs bita på Ehrlicia så jag hoppas att även denna histora ska bli ett minne blott i framtiden.

Så nu fortsätter jag enträget som vanligt. Hoppas att örterna ska täcka fullt ut och att inga otrevliga överraskningar ska pluppa upp. 

För tillfället vågar jag inte cykla till jobbet. Får ta det lungt och låta allt bida sin tid.

Edina har nu börjat i förskoleklass. Redan första dagen berättade Edina att hon fick bre smörgåsen från ett smörpaket som alla använde. På morgon gick jag med tunga steg till skolan.

Väl där visade det sig att en av fritidspedagogerna är glutenintollerant och att även hennes barn är det. Hon talade om att köket gjort fel i går att hon hade sagt till dem att de inte kan ge dem samma paket som till de övriga. Nu får de ett eget paket att bre sina smörgåsar ifrån.

Tjoho! Äntligen har vi dragit högsta vinst vad gäller grupplacering. Läraren och den andra fritidspedagogen verkar också superbra. Jag skrattade t o m när jag pratade med dem på morgon. Det kändes härligt.

Fritidspedagogen med glutenintollerans berättade att hon kämpat med sina barns förskola. Hon hade gått upp i högsta instans med problematiken precis som jag. Till slut hade hon bestämt sig för att ha barnen hemma och krävt att stadsdelen fick betala henne för att ta hand om sina egna barn.

Vi som kämpar är alltså inte ensamma. Glutenintolerans är svår att hantera för de som inte vet vad det innebär.

Så alla där ute som kämpar i motvind mot alla oförstående människor som ofta blir elaka när man hävdar att det inte fungerar. Pedagoger, lärare, föräldrar. Stå på er! Ni har rätt och ni har rättigheter!

De som väljer bort er eller era barn för deras allergier är de som drar kortaste strået. Inskränkthet är inte lätt att leva med. Det färgar deras vardag, men inte vår!

I kväll var det dags för den fjärde tanden att vickas lös. När Edina åt glass knakade det i tanden. Sen kämpade hon på i ca 30 minuter och sen kom även den fjärde tanden ut.

Får se om tandfen kommer även denna gång?

I går när vi skulle sova låg Edina och vickade på sin tand. Plötsligt knakade till i tanden. Edina ställde sig då framför spegeln och vickade frenetiskt. Till slut ropade hon: - Mamma tanden ligger någonstans på golvet!

Halvsovande kravlade jag mig upp för att leta tanden som ramlat bakom en sladd.

På morgon hade den läskiga tandfen lämnat spår efter sig till Edinas stora glädje.

I går när vi skulle sova låg Edina och vickade på sin tand. Plötsligt knakade till i tanden. Edina ställde sig då framför spegeln och vickade frenetiskt. Till slut ropade hon: - Mamma tanden ligger någonstans på golvet!

Halvsovande kravlade jag mig upp för att leta tanden som ramlat bakom en sladd.

På morgon hade den läskiga tandfen lämnat spår efter sig till Edinas stora glädje.

Har sagt hej då till en av fröknarna på morgon. Började så klart gråta. Nu sitter jag gråtande på t-banan och bloggar.

Nu har det gått sju månader sen jag började med örtbehandling. Tyvärr har jag fått extremt ont i benen sen efter kristihimelfärd. Senaste månaden mer extremt än innan. Även minnet och synen har fått sig en törn.

Det har alltså inte hänt mycket på förbättringsfronten. Däremot för ca fem dagar sedan började jag få tillbaka symptomen jag fick när jag först fick borrelia. Stel nacke, huvudvärk, smärtor i ansiktet. I förrgår kväll gav jag upp och började ta Doxycyklein. Vet inte om jag blivit smittad på nytt eller vad som händer. Det är läskigt detta.

Har dock ingen yrsel och domningarna är nästan helt väck. Ja, jag får vara glad för det lilla. Har läst att precis samma sak har hänt andra så jag borde inte bli förvånad, men jag kan inte stå emot att bli nedlagen. Hur många år av mitt och Edinas liv ska slösas bort på detta sätt?

Snart är det semester. Det är riktigt nära nu. Ska bli härligt att träffa familjen och att få börja med sommarens projekt i stugan.

Innan jag börjar med sommarens stugprojekt ska gräset klippas och så ska jag och Edina inköpa och montera en studsmatta. Det är årets löfte till Edina. Hon vill så klart att jag ska åka och klippa gräset samma dag vi kommer upp så hon får sin studsmatta. Efter närmare 90 mils körning tror jag att jag måste vila en natt först.

I år är golvet i fokus vad gäller stugan. Först ska stugan tömmas på grejer. Sen ska asbestgolvet rivas ut. Det är som tur är inte limmat. Det minimerar damm och spridningen av asbest. När golvet är väck är det bara att slipa och måla. Det är brädgolv under som brukligt är i 1800-tals hus.

Väggar och tak väljer jag att måla efter att jag målat golvet för att måla fast eventuella rester av asbest. Det hade ju dock varit enklare att göra tvärtom. Nu får jag lite extra arbete med att täcka golvet vilket jag sluppit om jag gjort tvärtom.

Det är skönt att årets projekt är ett jobb som inte är så fysiskt påfrestande. Jag är fortfarande sjuk och orkar inte så mycket som jag planerade när jag köpte stugan. Hälsan går före allt och det tunga jobbet får vänta eller så får det lejas bort. Förra sommaren fick jag hjälp av min pappa som såg att jag inte riktigt orkade lägga om taket på utbyggnadsdelen. Jag började och tog av plåten, men sen var orken slut och där tog pappa vid. Så ska det inte bli i år. 

Det viktigaste av allt är att få ha drömmarna och fantasier om framtiden. Vad vore livet utan drömmar? De har tagit mig igenom de senaste två sjukdomsåren. Stugan ger mig anledning att fantisera och drömma om mitt och Edinas liv i en sommaridyll.