Det är snart två år sedan jag senast cyklade för transport till jobbet. Det var på dessa cykelturer allt började. Första symptomen på borrelian var att jag fick smärtor i käkarna när jag cyklade. Sen blev de bara värre och värre.

Nu cyklar jag utan smärtor och det känns inte ens jobbigt. Allt är sig likt sen tidigare, men ändå inte.

Mannen på cykel som jag morsade på varje morgon möter mig inte längre. Det var alltid kul att se var vi möttes för om jag mötte honom vid start så visste jag att jag var sen. Mötte jag honom på slutet så visste jag att jag var tidig.

Däremot mannen med trumpet på pendltågsstatinen finns kvar. När jag hälsade på honom för första gången (igår) på nästan två år i går så slutade han att trumpeta och sa hej. I vanliga fall brukar han bara nicka. I dag var allt som vanligt, d v s han nickade medan han spelade.

Bonusmötet på stationen i morse var Petter. Alltid kul att se kändisar i verkligheten. Min reflektion var att han såg vänligare ut i verkligheten. Med det vill jag inte ha sagt något ont om hans person.

Smygmotionen som jag tillämpat sen jag fick barn tills jag blev sjuk är åter i rullning. Cyklar 40 min fyra dagar i veckan. Promenerar 30 minuter fyra dagar i veckan.

Utöver smygmotionen har jag börjat motionssimma 30 minuter varje vecka.

Tror inte att jag någonsin uppskattat livet som nu. Att bli svårt sjuk och måsa kämpa sig till att bli frisk gör en ödmjuk inför livet.