Mamma har sedan länge lovat barnbarnen att de ska åka och se vart hon är uppvuxen. I går bar det av och jag snikade mig med. Vi packade bilen och åkte mot Kopparsjärv utanför Överkalix. Kopparsjärv är en by med tre hus.

På vägen uppåt berättade mamma att pappa friade till henne vid Räktforsen och pekade ut stället där han friade på midsommarafton 1967. Han sa att om hon ville gifta sig med honom så fick hon vänta ett år. Detta då han ville gifta sig på midsommarafton för både farmor och farfar samt hans bror Bertil och Eivor gift sig på midsommar. Fieriet ägde rum på denna avfart som ligger efter E10:an. Mamma sa tydlinge ja eftersom de gifte sig ett år senare. Innan de gifte sig hann de få en liten oäkting, d v s mig. Här är platsen där frieriet ägde rum.  

Så här såg de ut den dagen de gifte sig. Bilden togs i Luleå sen åkte de till prästgården i Överkalix och gifte sig. Väldigt vackra tycker jag.

Sen åkte vi vidare uppåt. Nästa stopp gjorde vi i Bromyra. Bromyra är en myr intill Kopparsjärv. När min mormor inte ville att jag skulle göra något sa hon "Nu får du akta dig för annars kommer spöket i Bromyra". Hon har även använt uttrycket på mamma och hennes syskon när det behövdes.

Mamma har använt uttrycket och jag och min syster har fört det vidare till våra barn. Edina och Fabian tyckte därför att det var lite läskigt och spännande att besöka spöket i Bromyra. I början ville de hålla mig i handen för det kändes läskigt.  

Efter en stund blev de varma i kläderna och ropade till spöket att det skulle komma fram.

Båda barnen påstår att de kände spöket som nöp Fabian och rev Edina. Fantasin hann flöda vilt innan vi till slut gick tillbaka till bilen.

Då var det dags att åka till Kopparsjärv där mamma växte upp. Vi blev inbjudna av Lasse och Haldis som hyr huset av nuvarande ägare. Huset står kvar, men är under förfall. Även lillstugan har sett sina bästa dagar. Det var roligt att de som bor där nu verkar älska att hitta gamla texter som mina mamma och moster Anna-Lisa ristat in. De ville gärna höra lite historier om hur det hade varit att växa upp på gården.

De som bor där nu berättade att de hade hört ljud och sett saker, men inte reflekterat över att det kunde vara spöken. Vi berättade att många av oss sett och hört saker under åren. De frågade om ett ljud i ett av rummen på övervåningen. Ljudet är för oss som varit där mycket genom åren välkänt. Det sägs att mammas morbror Edvard inte fick taket att stämma just där ljudet kommer ifrån. Sonen i huset (nuvarande) har sett en mörk skugga fara fram efter vägen ner till huset och vidare ner mot vattnet. Min morfar har sett precis samma fenomen en gång.

Vi berättade att huset ligger på/vid en stenålders kyrkogård. Min moster Anna-Lisa har hittat en yxa från stenåldern på gården och den finns på museet i Luleå. Min mamma har hittat en annan som finns på museet i Nybyn.

En gång i tiden ville man göra utgrävningar på gården. Arkeologerna skulle inte gräva igen groparna efter sig och morfar sa därför nej till utgrävningarna. Bakom mamma och Lasse finns en rad små kullar som ligger på rad och är tydligt uppradade. De kan vara begravningsplatser från stenåldern.  

Förutom husen fanns det endast ett fåtal saker kvar från tiden när jag var där som barn. Det var en kökssoffa som mammas morbror Edvard gjort, en järngryta och en lastvagn som de nya hyresgästerna byggt ett tak på. Grytan användes förr till att värma vatten på sommaren för att koka lakan. skålla grisarna efter slakt och för att tvätta sig. Kärran drogs av gårdens häst för att frakta hö, potatis, cement m m.

En av brunnarna på gården, den som ligger framför gamla stallet och enligt min mormor var den brunn där Näcken bor hade snyggats till lite. Näcken var något som min mormor hittade på att hålla barnen borta från den farliga brunnen. Hon var påhittig min mormor och det har förts vidare till kommande generationer. 

Efter besöket på gården åkte vi och gjorde lunch vid Bönälven. Stället hade så stora mygg att det kändes som nålstick när de stack in sin snabel i skinnet. Jag är ganska okänslig mot mygg och myggbett, men gick och satte mig i bilen en stund eftersom jag hade kortärmat och var barbent. Barnen var väldigt okänsliga för dinosauriemyggens anfall. Mamma hade rustat sig väl för anfallen.

Alla fick vi röra på oss under matintag för att inte bli uppätna själva.

På vägen hem besökte vi traktormuseet i Överkalix som mammas kusin Holger är upphovsman till. Alla traktorer går att starta. Vi tänkte på vår vän Loke när vi var där och önskade att han var med oss eftersom han precis som Fabian har ett stort intresse för dessa maskiner.  

Och så körde vi förbi Cesilgården som är en gammal släktgård. Kvinnan Cecilia som är den som gett namn åt gården är också den som gett mig mitt släktnamn. Det finns en hörsägen om henne som jag kanske kommer att dokumentera vid ett senare tillfälle.  

Det blev en spännande dag. Det var kul att göra en återblick i livet och att ge barnen en bild av hur mamma och jag haft det. Mamma och jag var dock överens om att detta nog var sista gången vi besökte Kopparsjärv. Kopparsjärv får finnas kvar i våra minnen utan alla mygg och med konstant solsken.