För en tre dagar sedan efter att vi varit och badat och närmade oss mormors hem säger Edina:

- "Mamma, det är väldigt trevligt här i Norrfjärden"!

Det kom från hjärtat. Själv skrattade jag inombords. Det är livets ironi. Jag har i alla år avskytt att vara i Norrfjärden. Har därför köpt en stuga i Luleå som ännu inte är beboelig. Tanken var att släkten skulle kunna besöka oss där så vi fick slippa Norrfjärden i största möjlig mån.

Fast även jag måste erkänna att det i år känns riktigt bra att vara i Norrfjärden. Bakom huset finns utrymme för barnen att cykla omkring och både jag och syrran (som bor bara ett par hundra meter bort) har 100% koll. Det innebär en stor frihet både för vuxna och barn.

I och med ansvaret känns det som att Edina fått växa och hon tar rollen på allvar. Hon uppfyller alla villkor och regler för att få vara ute och cykla och leka själv. Med sig har hon kusin Fabian som är ett par år äldre exakt på dagen.

En gång sa han att jag gett honom hans finaste present. Då syftade han på Edina som kom på hans tvåårsdag.

Gissa om de har det fint ihop.