Att få ett barn som lider av en svår allergi som gluten och som dessutom har svår astma som måste medicineras samt att som ensamstående bli svårt sjuk med litet barn lär en mycket om människor.

Aldrig tidigare har jag upplevt att så många vill sparka på en som ligger. Det märks att människan är ett djur. Ibland när jag tittar in i vårt akvarium och ser en fisk som inte mår bra och ser hur de andra fiskarna ger sig på den tänker jag att vi nog inte är så olika i alla fall.

Under de senaste fem och ett halvt åren har upplevt hur vänner vänder en ryggen, hur läkare använder hot när man inte accepterar diagnosen psykisk utbrändhet och hur förskolan vänt mitt barn ryggen. Förutom det som hänt tidigare så bestämde förskolechefen att förskolan skulle sluta medicinera Edina i går utan att informera mig. Allt detta för att läkaren skrivit ett intyg som förskolan inte godkände. Trots att Edina haft samma medicin i fyra år så kunde de inte vänta tills det nya intyget kom. När jag hämtade Edina i går så talade en pedagog om för mig att förskolechefen beslutat att de inte får ge medicinen längre. Ingen hade ringt mig. När vi gick hem sa Edina: - Mamma jag ville ha medicinen för jag har haft jobbigt att andas.

Jag kontaktade stadsdelen direkt jag kom hem. Stadsdelen tog inte sitt ansvar och stöttade mig i att förskolan måste informera mig om de slutar att medicinera mitt barn. Turligt nog har jag arbetat hemma i dag och kunde gå till förskolan och inhalera Edina vid de två tillfällen som krävs. Hon ville så gärna gå till förskolan. Stadsdelen har dessutom ålagt förskolan att ge Edina medicinen till det nya intyget kommer.

Enda sättet att försäkra mig om att förskolan inte fattar beslut ovanför mitt huvud igen utan att höra av sig till mig var att polisanmäla händelsen. Så nu är det gjort.

I mitt samtal med stadsdelen framkom det att personalen på förskolan tycker att Edina verkar frisk. Det innebär alltså att de misstror mig som förälder och i förlängningen även Edinas barnläkare. Nu vill de träffa barnläkaren för att få bekräftat att Edina verkligen är sjuk. De verkar tro att jag förfalskar intygen.

Här hemma sitter vi och inhalerar Edinas medicin med hjälp av en maskin varje morgon och kväll. Vi kämpar på med en astma som jag skulle kalla rätt svår och så tycker de på förskolan att de hur som helst kan sluta inhalera henne på förskolan för att de tycker att Edina verkar frisk. 

Nu undrar ni säkert varför jag låter Edina gå kvar på förskolan. Jo det finns måna anledningar, men här kommer några:

1)  Det är samma förskolechef på hela området här vi bor.

2) Edina har sina vänner på förskolan och trivs.

3) Efter en lång kamp med förskolan om maten så har det börjat en helt ny kokerska i köket som klarar att laga mat till ett glutenintolerant barn. Edina lider inte av magsmärtor om kvällarna längre. Jag har varit inne i köket upprepade gånger och berömt kokerskan för hennes insatser. Om jag tänker helt egoistiskt så vill även jag ha ro i sinnet nu när Edina mår bra i magen.

Den mänskliga naturen har dock feltolkat signalerna om min svaghet de senaste åren. Jag har arbetat i motvind med ett sjukt barn, men min kamp har gett resultat och att jag är sjuk innebär inte att jag är mentalt svag. Jag är stark och jag slår bakut när någon inte tar mig och mitt barn på allvar. En sak som jag finner är ironisk är att detta förmodlingen aldrig skulle hända om jag inte varit ensamstående. Det är alltid lättare att ge sig på en person än flera. Så är det nog även i akvariet.

Själv tycker jag att jag borde få hurrarop och applåder som klarat av flera år utan nästan någon sömn. Trots sömnbrist har jag kämpat mig till en utredning på mitt barn som faktiskt lett till att hon kan må bra. Jag borde också få hurrarop och applåder för att jag sökte hjälp utomlands och inte fann mig i att vara dömd till sjukdom resten av livet. Ja det finns mycket att hurra för för jag har gjort det jävligt bra och har lyckat vara en bra förälder motgångarna till trots.

Jag kanske verkar vara som den svaga fisken i ett akvarium men i slutändan är det kanske jag som äter upp den som nafsar mig i skinnet.