Det har varit en tung vinter. Först har jag haft diverse konstiga symptom med ont i muskler, trött och en månad innan jul fick jag så ont i mitt bäcken att jag knappt kunde gå. Ett tag var jag övertygad om att jag hade cancer på slutstadiet och var nära döden. Nu har det dock börjat vända. Har dessutom fått remiss till en smärtklinik. Vill ju för fean kunna gå i några år till. Blir så förbannad av att vara begränsad av min egen kropp. Att inte kunna röra sig gör dessutom att jag går upp i vikt.

Utöver det så har Edina varit mycket sjuk efter jullovet. Hon är dessutom i sin värsta trotsålder. Kombinationen sjukt barn i trotsåldern och sjuk mamma är inte den bästa.

Min fantasi har som ni säkert redan anat skenat. Om nätterna har jag legat vaken och funderat vad som ska hända med Edina om jag dör. Det finns de som skulle ta henne till sig, men jag är ju övertygad om att det är mig hon hör samman med under sin barndom. Det är här i Stockholm hon har sin trygghet, med närhet till alla som funnits där sen hon föddes.

Efter regn kommer solsken. När alla sjukdomar börjat lägga sig har vi varit på teater, baka pajskal, tatuera varandra och att baka muffins sen sist. Lite mer har vi också hunnit med, som att t ex umgås med kära vänner på diverse håll. Blivit bjudna på mat och gott sällskap.

Här kommer en bild på två nytatuerade tjejer från i fredags kväll.

Nu passar vi på att njuta.

I dag var Edina på fyraårskontroll. Resultatet var att hon var långt framskriden i sin utveckling (berätta nåt som jag inte redan visste). Sen har hon synfel på ena ögat så det blir besök på Huddinge för synundersökning. Vi har varit på synundersökningar sen hon var liten då jag alltid hävdat att hon skelar. De har dock inte kunnat se det på undersökningarna. Hon har förmodligen haft synfel på ögat hela tiden. Det är dock litet och inget jag oroar mig för.